Doris · Nyheter

Om att vara ”problem- magnet” och att kunna sätta gränser – Medberoendepodden

Jag tycker om samtalen, att länge och ostört få prata om sådant som berör mig, sådant jag tycker är viktigt. Därför blev jag glad när jag fick frågan om att medverka i Medberoendepodden. Här samtalar vi om att vara sensitivt begåvad, om att sätta gränser och inte tro att man ska ta hand om alla, om att vara alkisbarn och tömma pappas flaskor, om att vara fattig, om att tro att man måste och kan ha kontroll över allt, om att drunkna i sina känslor, om att tro sig kunna få det goda men veta att det när som helst kan försvinna och om…
Ja om väldigt mycket som dök upp, så där som trådar går in i varandra, när tankar, lyssnande, pratande och känslor flätas samman.
Här nedan finns Medberoendepoddens text och länk till dig som vill lyssna på samtalet.

Medberoendepoddens foto.
Medberoendepodden
Podcast
Medberoendepodden

4 tim · 

Årets sista avsnitt är nu ute!
Gäst är ingen mindre än Doris Dahlin – en av författarna till succén Drunkna inte i dina känslor, nu aktuell med uppföljaren Hitta din känslostyrka: en våga sätta gränser-bok för sensitivt begåvade.

Finns där poddar finns! 🎧❤️🎧

AVSNITT 69

Nu för tiden är HSP (Highly Sensitive Personality) ett vanligt förekommande begrepp, men när Doris Dahlin tillsammans med Maggan Hägglund bestämde sig för att skriva boken Drunkna inte i dina känslor var det Istället Maggans begrepp ”stark-skör” de fastnade för.

Doris har alltid fått höra att hon är stark, men på insidan har hon känt sig skör och sårig, hon har bara inte visa det utåt. När hon som vuxen började i terapi kom tårar som hon härbärgerat under hela sitt liv.

Doris Dahlin är författare med egna erfarenheter av medberoende. Hon hade en fattig uppväxt med en gravt alkoholiserad far och en medberoende mor. Hon utvecklade tidigt strategier, en sensitiv begåvning för att kunna känna in och se till att familjen fungerade så väl den bara kunde. Det gällde att fånga upp signalerna långt innan det eventuellt skulle kunna bli en katastrof.

Idag kallar Doris och Maggan detta fenomen för sensitiv begåvning. Det finns faktiskt fina tillgångar hos en person som är sensitivt begåvad, men man behöver lära sig att använda förmågan på rätt sätt. I år kom boken Hitta din känslostyrka: en våga sätta gränser-bok för sensitivt begåvade, uppföljare till Drunkna inte i dina känslor. Den här gången tar Doris och Maggan upp behovet av att sätta gränser.

Du behöver inte säga ja till allt, du behöver inte fastna i dina känslor, du behöver inte fixa och hjälpa. Du behöver inte ta på dig andras känslor och du behöver inte heller säga nej till allt. Om vi inte tar hand om oss själva och sätter gränser i tid, riskerar vi vulkanutbrott i vrede och floder av sorg, vi riskerar att bränna ut oss. Det går helt enkelt inte att förtränga känslor hur länge som helst. Det är därför vi behöver hitta vår känslostyrka.

Doris hemsida:
www.dorisdahlin.se

Doris böcker:
http://dorisdahlin.se/litterar-produktion/

Hitta din känslostyrka: en våga sätta gränser-bok för sensitivt begåvade:
https://www.bokus.com/…/hitta-din-kanslostyrka-en-vaga-sa…/…

www.medberoendepodden.se
Musik: Oh, The Ashes!

#medberoendepoddenavsnitt #medberoendepodden #medberoende #dorisdahlin#hittadinkänslostyrka #drunknainteidinakänslor #högkänslighet #hsp#sensitivtbegåvad #gränser #författare #libris #böcker #podcast #alkholism#anhörig #vuxetbarn #misbsruk #beroende #psykiskohälsa #stress #terapi#psykologi #magganhägglund #starkskör #tillfrisknande #sinnesro #självhjälp#självkänsla

Doris · Nyheter

I väntan på besked

Nu i veckan åker fotografen Per-Erik Åström och jag till vår gamla hemstad Härnösand och berättar om vår nya bok, ”I väntan på besked flyktingar berättar”. Måndagen 23 oktober kan man höra oss berätta om den på biblioteket. Vi gläder oss åt Bibliotekstjänsts recension som bland annat skriver ”En stark upplevelse som dröjer sig kvar länge hos hos läsaren. ” Men mest av allt gläder vi oss och är tacksamma för alla som ville dela sina berättelser och upplevelser.

Vill du höra bokprat om boken kan du lyssna på radiolänken nedan. Inslaget finns i slutet, vid 2:48:18

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3366

pe jag bokmässan 2017

Nyheter

Ny bok

I höst kommer två nya böcker. En av dem är fotografen Per-Erik Åströms och min bok I väntan på besked; flyktingar berättar. Här kan du läsa ett litet smakprov från den

http://www.smakprov.se/smakprov/visa/9789173876049/partner/smakprov

Aktuellt · Nyheter

Ny novell!

Min_enda_syster_PRESSDoris Dahlin har skrivit en ny novell, Min enda syster, publicerad som strömmad novell samt e-bok.

”En syster som tar allt och en som ständigt får stå tillbaka. Redan från början är det så. Inte ens en lång missionstjänst i Afrika, bort från den slukande systern sätter stopp för det. Men med en överlevnadsstrategi utvecklad under en livstid finner hon på råd, systern som levt i skymundan.

Skickligt väver Doris Dahlin ihop nutid och tillbakablickar i två systrars liv och upplösningen på den spännande berättelsen blir överraskande.”

Aktuellt · Doris · Nyheter

Himlen bar inga moln

Dahlin_Himlen_omslagHimlen bar inga moln så starka att de förmådde bära allt detta. När man en gång förstått att livet ändras i det hastiga ögonblickets till synes slumpvisa val, blir livet sedan aldrig likadant.

Den framgångsrika författaren Maria återvänder till den norrländska hemstaden och barndomsvännen Britt-Ingers om blivit kvar. Maria lever ett tryggt liv med sina böcker, mannen Peter, hans son Rasmus och så katten. Hon trivs i det, vill inte att det ska förändras.

Britt-Inger har ett helt annat liv. Hennes tonårsdotter Tove har dragit sig undan in i sitt mörker och med maken Bengt blir det på sin höjd ett gräl – men mest är det tyst där vid köksbordet.
Och nu har Britt-Inger bett sin gamla vän hjälpa henne med dottern. Men mötet och minnena blir inte som någon av dem tänkt sig.

Himlen bar inga moln är en historia om vänskap och kärlek – men också om hur övergrepp och skam formar oss och våra relationer. Det handlar om sprickor som inte går att fylla igen och om hur historien hinner ikapp och blir lika betydande nu som då.

Nyheter

Jag tar stryket!

I morse tänkte jag på Bodil Malmsten. Inte bara därför att jag tycker så mycket om den bok av henne som jag nyss läst. (”Mitt första liv – Den gudarna älskar dör inte”) Utan mest av allt därför att jag såg mitt eget skrivbord och då mindes det hon skrivit någon annanstans. Hon städar varje kväll sitt skrivbord så att det ska vara rent och fint när hon nästa morgon sätter sig där för att skriva. Tänk om jag kunde bli så klok.

Annars läser jag just nu Margareta Strömstedts ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”. (Det är en bok jag skulle kunnat läsa bara för titeln) Innan jag började läsa den var jag lite rädd att bli besviken, jag har ju tyckt så mycket om hennes tidigare böcker, inte minst ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Men nu, när jag snart läst ut den, ångrar jag bara att jag lånade den på biblan i stället för att köpa den, det här är en sådan där bok att stryka under i och skriva ja, ja , ja i. Inte minst fäster jag mig vid berättelsen om hennes lillebror som pappan försöker få att avstå från saker genom att hota med stryk.

”Jag tar stryket! skrek min bror och sprang iväg bort mot smedens.

 ”Jag tar stryket!” Det blev ett mantra som så småningom flyttade in i min egen hjärna i de limbo-trakter mellan hjärnstammen och hjärnbarken där synapser blixtrar och där det dånar av kreativitet. Den som är rädd för stryk kan inte skapa.

 Därför måste vi alla, både barn och vuxna, ta till oss min lillebrors djärva rop: ”Jag tar stryket!” ”

Jaa Margareta Strömstedt jag tar stryket!

Doris · Nyheter

Julfusk, vinterkyla och otack är världens lön

Gamla SynderDen som inte varit med om sådan kyla då till och med tårarna fryser till is, den vet inte vad riktig kyla vill säga. Den som inte varit med om att någon annan får allt det man själv allra helst vill ha, den vet inte hur allt kan frysa till is inne i en. Och om man dessutom anstränger sig med allt julpyssel, utan att någonsin få något tack, då blir det faktiskt nog en dag.
Som adventsbonus kommer här ett litet utdrag ur en av mina noveller i samlingen Gamla synder. Kvinnan i den här novellen vet allt om kyla, avundsjuka, godhet – och hur man kan fuska med julmat och annat.

Läs ett utdrag ur Gamla synder

Varje jul lade jag manken till lite extra för att de liksom skulle komma att tänka på det själva, jag ville ju inte säga något. Jag kokade och griljerade skinkan, stekte köttbullar och lade in sillen själv, för så skulle det ju vara. Men de senaste åren hade jag inte gjort något av det.
Jag tog bilen till stormarknaden utanför stan, dit åkte ju aldrig de. Där köpte jag den billigaste påsen med frysta köttbullar, saltade på dem och brände dem lite i stekpannan så att de skulle se hemgjorda ut. Sedan lade jag dem i plastpåsar med tydliga etiketter på. Köttbullar 18 december stod det på dem. Jag sa att jag gjort extra så att det skulle räcka efter jul också. Jag hade lust att lägga till, så att Eva-Liisa ska bli lite tjockare men det sa jag inte. Men däremot sa jag att jag stått i stekoset hela dagen för att göra dem. – Ja det måste vara hemlagat till jul, sa de båda beskäftigt. – Tänk på den tiden man orkade göra köttbullarna själv, sa Eva-Liisas mamma. Det var köttbullar det, så goda har du aldrig smakat, sa hon den apan och klappade pappa på kinden. Och han log! Min pappa! Som aldrig ville att man skulle hålla på med sånt.
– Vi är väl inte vildar och kannibaler heller, sa han när jag och mamma ville ha en kram.
Vad det där hade med kannibaler och vildar att göra förstod vi aldrig mamma och jag. Mamma försökte skoja om det någon gång. Ja vi hade ju inte tänkt stoppa ned dig i en gryta med kokande vatten och äta upp dig, sa hon, bara klappa på dig lite vet du. Men pappa han bara fnös.
Men här fnystes det inte minsann. Här skulle det klappas och fjantas medan dom vräkte i sig mina köttbullar, som jag hade jobbat hela dagen med. Nåja nu hade jag ju inte det, men det visste ju inte de.

 I dörren kunde jag i alla fall inte låta bli att säga att nu kunde väl Eva-Liisa göra köttbullarna nästa gång, hon hade väl sin mammas fina recept på de där köttbullarna som var så mycket finare än alla andras. Och nu hade hon väl tid också, när hon både blivit av med jobbet och mannen gått ifrån henne.

  Det där fick man ju inte prata om förstås, det hade pappa noga instruerat mig om när han berättade det. Men med det där kindklappandet kunde han gott ha ett litet helvete hemma i paradiset ikväll.

 När jag gått ut och skjutit igen dörren efter mig öppnade jag den lite på glänt igen. – Jo jag tänkte när vi nu ändå pratar om Eva-Liisa, vad hände med hennes hår? Hon som hade så fint, långt ljust hår med lockar. Den där rödaktiga färgen hon hade färgat det i sist var väl inte så lyckad mot hennes rödbrusiga hud? Synd att lockarna försvann också, de trodde man ju höll hela livet ut.

Nu när det är rakt ser man ju liksom hur tunt det är, till och med huvudsvålen syns på vissa ställen. Jaja sånt är livet, sa jag med min vänligaste röst och kastade lite extra med mitt nu tjocka och nytonade hår.

 Där du pappa, tänkte jag när jag gick över till mitt. Där får du en kväll med extra mycket kannibalklappar.

Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.

 Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.

– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.

 Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom, att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul, så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.

 – Kan man göra så, fnissade min pappa.

 – Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven, då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.

– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.”