DORIS

doris_youngNär jag var liten och verkligheten blev alltför konstig och kaotisk drog jag mig undan till en egen värld. Och när jag flera år senare började i lekskolan skrev fröken Fanny ned vad jag berättade och jag ritade bilder till. Vi vek och klistrade. Och så blev det en riktig bok! Det var absolut det allra bästa med lekskolan.

Aldrig har jag blivit så glad över någon present som när jag var tonåring och mamma skrapat ihop till den här svarta skrivmaskinen med guldbokstäver på tangenterna. Mina pekfingrar doris_summerknackade sig lyckligt ömma på de höga, vinglande tangenterna.

På den skrev jag mitt första bokmanus, en rätt konstig historia som ingen ville ge ut. Så småningom skrev jag på samma skrivmaskin Ockupationsleken, som Rabén & Sjögren faktiskt ville ge ut. Det blev dikter, noveller och allt möjligt på den där vackra skrivmaskinen. Till slut blev den utbytt mot en röd reseskrivmaskin, som blev en grå, klumpig elektrisk skrivmaskin som blev en dator. Det gick mer än 30 år innan jag publicerade nästa roman, Skammens boning. Men skrev det gjorde jag hela tiden. Det gör jag hela tiden.

Jag är en ständigt berättande, skrivande människa. Vad jag än gör och upplever skriver jag om det i huvudet. Ofta även på små lappar (som jag sedan sällan hittar). Det är en slags mani, en sjukdom, att inte bara vara i nuet utan ständigt vara beroende av – och älska – orden, formuleringarna.

Jag njuter av att skriva och jag hoppas att jag gör skillnad med mitt skrivande. Jag vill skriva de utstöttas, de skamsnas, de illa åtgångnas historier. Med det vill jag synliggöra det vi alldeles för ofta blundar för.

Hela livet har jag läst mycket, skrivit mycket. Det är min drog, min flykt – och min räddning.