Doris

”Vad verkligheten kan bjuda på”

Jag hittade ett kompendium från1978, när jag gick på Bibliotekshögskolan. Varför har jag sparat det, jag som annars slängt det mesta från alla kurser och utbildningar som jag gått genom åren? När jag bläddrar bland pappersarken, förstår jag varför. Kompendiet är en diger lunta med ett urval intervjuer som vi elever gjorde utifrån ”profiler, problem, situationer och sammanhang som verkligheten kan bjuda på”. Visst säger de mycket de orden, ”som verkligheten kan bjuda på”? Storläsare och ingenting-läsare, bergssprängare, eltekniker, sömmerskor, svetsare, hemmafruar, trafikmästare, lantbrukare, Andrzrej med politisk asyl, min mamma, som mest läste Hällebäcks gård och moster Svea som hela livet längtat till bokstäverna, men som först som gammal fick tid och möjlighet att läsa.

Det var mycket vi blivande bibliotekarier lärde oss av de där intervjuerna. Om de vi skulle möta och de vi borde möta, fastän de inte brukade besöka ett bibliotek. Och jag önskar att alla blivande bibliotekarier, lärare, läkare och andra som i sitt arbete möter människor, fick som uppgift av sina lärare att undersöka ”vad verkligheten kan bjuda på”. Kanske önskar jag mest av allt att politiker fick det.

Intervjuerna visar ”hur människor kan vara i förhållande till sitt hem och sitt arbete, sitt förflutna och sina önskemål och behov. De stannar inte vid människors relationer till böcker, läsning och bibliotek. Det vore inte realistiskt: det skulle fresta oss till en överdriven uppfattning om läsandets andel i fråga om fyllande av mänskliga behov. Tvärtom måste det vara nyttigt att se läsandet i dess verkliga proportioner.” 

Så klokt tänkt av en av mina favoritlärare, Åke Åberg.

Och jag tänker på att jag är priviligerad som genom livet mött så många människor som lärt mig att se och lyssna, att förstå att min verklighet, den är inte mycket mer än min verklighet. Den som tror sig sitta inne med den enda sanningen skrämmer mig.

Doris

Min kvinnohistoria

mormor johanna fotoMin mormor var arbetarkvinnan med elva barn, som i Ådalen i början av 1900-talet gav sig ut och föreläste. Det gjorde hon trots att folk tyckte att hon som bara var kvinna och som inte ens hade ”studert” borde ha vett att hålla tyst. ”Gud skapade kvinnan”, sa hon där uppe i talarstolen. ”Men han skapade henne inte för å bli trampad på. Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans.” Min farmors historia ser ut på annat sätt. Hon blev på ”det viset” utan att vara gift. Var hon våldtagen av bonden hon började arbeta åt redan som liten? Eller följde hon helt enkelt sin lust? Jag vet inte. Men vad jag vet är att skammen blev så stor att hon mördade sin förstfödda, blev satt i fängelse och att hon så länge hon levde förnekade det som hänt.Till min kvinnohistoria hör även min mamma som slet ont hela sitt liv, men som också hade modet att säga ”hit går jag aldrig mer, nu kan ni städa själva”, till de som försökte sätta sig på henne. Dit hör jag själv som tigit och skämts men som också skrikit högt och ofta, som slagits för det jag trott på och ibland gått vilse men oftare trampat upp nya stigar tillsammans med andra.

Min kvinnohistoria hänger samman med förtryck och sexuella övergrepp, med att falla, slå sig hårt men ändå resa sig upp igen. Jag skulle önska att allt det vore historia, men det är det ju inte. Vi behöver slå vakt om det vi redan uppnått. Vi behöver fortsätta kampen mot sexuella övergrepp, fysisk och psykisk misshandel, människohandel och näthat.  

Och vi behöver fundera över hur världen ser ut. Är det rimligt att det skiljer 3,6 miljoner i livsinkomst mellan en man och en genomsnittlig kvinna? Framför allt inte därför att de får olika lön för samma arbete utan därför att de har olika arbeten. Och nu citerar jag Kajsa Ekis Ekman i dagens DN;

”Enligt det rådande svenska sättet att se på jämställdhet, är lösningen att få kvinnor att gå in i mansdominerade yrken och tvärtom. Över 400 statliga projekt har haft som mål att minska könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har delvis lyckats – i dag dominerar kvinnor på många av de utbildningar som tidigare varit manliga reservat.

Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag.”

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kajsa-ekis-ekman-krav-pa-lika-lon-racker-inte/

 

 

 

 

 

 

Doris

Den jag egentligen är

Ljuset kliver in genom dörren och ger mig precis som många år tidigare, lust att sortera, slänga och ge plats för något nytt. Så mitt bland alla dessa kassar med gamla manusblad till pappersåtervinningen, böcker, prydnadssaker och kläder till Myrorna, hittar jag en enda barnsko. Min prinsess-sko. Tretorns vita plast kantad med skinn. Luggsliten, sprucken. Så fin jag kände mig i den. Så mycken kärlek som finns i den.

Nu står min sko på skrivbordet. Den får bli kvar och påminna mig om något vi talade om när jag jobbade med transaktionsanalys – att våga vara den jag egentligen är, tillbaka till den jag en gång var innan jag fick instruktioner om annat. En prinsessa med självklar rätt att med stora kliv ge sig ut i världen.

barnsko min

 

Doris

Någon annanstans

manusbladDet ligger ett grått molntäcke över Stockholm och det vägrar att flytta på sig. Vecka efter vecka seglar det fram, ser ut som om det rör sig bort någon annanstans, ligger ändå kvar. Men i mitt huvud, i min dator och på alla dessa papper är det solig sommar 1971. Solig och ändå något helt annat.

Doris

Mångalen

moonDet är fullmåne. Ja det vet ju redan alla, som liksom jag, blir påverkade av den. Än en gång tänker jag då på mannen i Sri Lanka som berättade för mig, hur man vid fullmåne var ledig från sitt arbete och i stället gick till templet samt mediterade. Ingen alkohol serverades, inte ens på vårt turisthotell. Jag tycker om den tanken, inte med hjälp av droger förstärka eller stänga av känslohavet som är så lätt att drunkna i, utan stilla sig och ge tid för eftertanke, för det vi kanske annars springer ifrån.

Natten som var, arbetade jag trots detta för fullt. Jag hittade av en slump ett fantastiskt skrivarrum och gladdes åt ljuset, utsikten över nejden och de två vackra sekretärerna med alla sina lådor.  Det var bara det att rummet var fullt av bråte och framför allt av två envisa råttor som fann alltför mycket strösocker där för att vilja lämna lokalen. Som jag slet för att få bort dem! Och ingen ville hjälpa mig.

Då jag vaknade, tänkte jag på tiden i gestaltterapi, då vi i grupper berättade våra drömmar varje morgon. Inga tolkningar, bara berätta sin dröm i nutid och sedan avsluta med orden ”och det är mitt liv just nu”. Låta de orden sjunka in.

Jag har hittat ett så bra skrivarrum, precis som jag vill ha det! Men innan jag kan använda det måste jag själv rensa bland allt bråte och få bort de två vänliga, men efterhängsna råttorna därifrån. Och det är mitt liv just nu.

Ja jag undrar vad som händer i natt…

Doris

Tid att tänka

20131231_111143_resizedNytt år. Jag har tillbringat de sista dagarna av det gamla året med att åka skidor i stilla spår och att tänka över det som var år 2013. Livet och böckerna. De jag redan skrivit och de jag vill skriva. Jag är en människa full av ord, ja jag är överfull av dem. De bubblar inne i huvudet och jag orkar inte skriva en bråkdel av allt det som vill ut. Ja ofta bubblar de ut genom munnen också, ibland utan tillräckligt mycken eftertanke.

Men så behöver jag också tystnaden. Vilan. Eftertanken. Vad var viktigt under året som gick? Vad missade jag och vad av det som gick fel kan jag nu göra något åt? Och så minns jag de gyllene ögonblicken. De små och de stora får ta sin plats i min anteckningsbok och jag njuter av dem ännu en gång.

Nu är 2014 här.

Doris

När det är som allra mörkast

20131220_063616-1_resizedDen här ängeln köpte jag en sådan advent då det var mörkt både ute i verkligheten och inuti mig. När jag nu varje december plockar fram den blir jag påmind om att det ändå vänder. En dag vänder det. Och jag tänder den där gamla adventsstaken som följt mig varje jul ända sedan jag var liten och vet att också ett enda litet ljus kan lysa upp det djupaste mörker. Ljus när det är som allra mörkast det önskar jag er alla. God jul.

Doris

Nu är det fjärde advent

advent
I ett förord till ”Till mamma på mors dag” har jag ett citat hämtat från nattvarden. Citat lyder ”Så är vi, fastän många, en enda kropp”. Det handlar hela den boken om. Inte bara om relationer, om mammor och döttrar, om klassresor, att det går att börja om och att det går att välja vem man vill vara, utan också om det viktigaste av allt. Vi hör alla ihop, allt hänger samman. Av fjärde advent önskar jag mig att vi kommer ihåg det, att vi hjälps åt att skapa hopp och sprida ljus i en värld som idag är mörk.

Doris

Snart tredje advent…

20131210_082533 (1)Nu är det advent på riktigt. Jag har plockat fram de gamla adventsstakarna från när jag var liten (och jag har även i år två lampor som lyser alltför svagt i dem, men något år framöver kommer jag att byta ut dem.) Katten Selma har som vanligt slagits med julbocken pappa gjorde och den stora tomten jag fick av moster Mary, samt gömt tomteluvan och ett av bockens horn. Jag har druckit glögg med bästa barnen, njutit middag med fina vänner samt enligt traditionen gråtit till Topelius julpsalm ”Giv mig ej glans,ej guld, ej prakt i signad juletid” på Operans jullunchkonsert.
Jag ska inte byta till julgardiner och inte köpa en enda julklapp. Men jag ska fundera mycket över att advent betyder ankomst.