Doris

Det var en gång eller historien om skrivarlivet och skrivmaskinerna

Min allra första skrivmaskin var svart och hade otroligt höga tangenter med bokstäver i guld. Men min första bok, Ockupationsleken, skrev jag på en röd reseskrivmaskin som mamma mödosamt sparat ihop pengar till. Det var inte bara en bok jag hamrade fram på den. Jag sparade ständigt till frimärken för att kunna skicka in sådant jag skrev till olika tävlingar, tidskrifter och tidningar. Jag publicerade dikter i Lyrikvännen, Provins och BLM. Och skrev ett otal alster till Starlet, Mitt livs novell och Novelljournalen. De senare försörjde mig till stor del under min gymnasietid, gav pengar till skolböcker, inträde till danskvällar på James och Brännaborg, politiska skrifter och alla romaner jag ropade in på auktion.

Tangenterna på de första skrivmaskinerna var inte bara mycket höga, det gällde att ha kraft i pekfingrarna och hamra hårt, om orden alls skulle fastna på papperet. Det där sitter i, så gör jag fortfarande på min dator, fastän man egentligen knappt behöver nudda vid tangenterna för att den ska spotta ut bokstäver. Jag skriver ofta i den tysta läsesalen på Kungliga biblioteket i Stockholm och där får jag anstränga mig för att inte knacka på som vanligt, det hörs när jag skriver.

Till skrivmaskinen hade man färgband och de var dyra, så det gällde att inte skriva för mycket och att inte skriva fel alltför ofta. Men man kunde skriva både röd och svart text! Skrev man fel på ett enda ord så återstod dock bara att slänga hela arket och börja om från början. Men sedan kom ju Tipex, vilken lycka. En vit liten plastflaska med pensel som man kunde måla över orden med och sedan när det torkat gick det att skriva ovanpå.

Jag tyckte dessutom om historien bakom Tippex. En sekreterare irriterade sig på att det blev så mycket onödigt jobb när hon måste slänga och börja om helt början, då hon skrev fel eller när cheferna ville ändra i breven. På fritiden målade hon tavlor, kunde man inte göra som där, måla över detaljen som blivit fel?  Hon försökte lansera idén på sitt jobb, men ingen nappade. Kvinna och sekreterare vad förstod hon? Till slut startade hon därför om kvällarna egen tillverkning hemma i köket. Tippex blev succé, den lågvlönade kvinnan blev rik på kuppen.

Det där var en utvikning, sådana är jag bra på. Men historien tilltalar mig, både att fortsätta kämpa för sina egna idéer i motgång och att rättvisan segrar. Den fattiga som ingen tror på visar sig ha rätt och får i slutändan kanske inte prinsen och kungariket, men i alla fall revansch och pengar. Så vill jag att verkligheten ska vara, men det är den ju alltför sällan.

Tillbaka till det jag ska berätta: Så småningom sparade jag själv ihop till en elektrisk skrivmaskin. En stor, grå apparat, ett mirakel, som bokstäverna bara rasslade iväg på och som hade inbyggd radering! Inte ens Tippex behövdes! Ja det var inte konstigt att jag var rädd om den, så fort jag slutade för dagen, trädde jag ett grått plastöverdrag över den.

Men karbonpapperen som man gjorde kopior med, de fortsatte hänga med. De var rätt dyra de med, så man använde dem många gånger, Till slut var det så många hål i dem av mina hamrande fingrar, att det knappt syntes vad det stod på kopian. Så småningom kom det visserligen en kopieringsmaskin till bokhandeln i Härnösand men ack så dyra kopiorna var.

Tänk alla noveller och dikter som skrevs på den där maskinen. Och några bokmanus som jag aldrig gjorde klart, som kanske ligger nere i källaren någonstans.

Den nya boken, Himlen bar inga moln, har jag skrivit på min Mac Book Air. En lätt maskin som varken behöver Tippex eller karbonpapper. Som följer mig vart jag än reser, som deleatar, klipper ut och klistrar in och på nolltid spottar ut så många kopior som jag vill ha, som på en sekund skickar manus till Ordfront eller till andra sidan jordklotet. Men jag hamrar fortfarande på den som om det vore en röd reseskrivmaskin från 60-talet. Tror på ordens makt gör jag också fortfarande. Vissa saker förändras. Andra inte alls.

skrivmaskin274x235

 

Doris

Jultankar

20141214_182545God jul till er alla, men särskilt god jul till oss maskrosbarn, till alla som har någon där hemma som får allt konstigare ögon på julaftonen, till utsatta, utstötta, till varje sorgsen själ, till dig som stretar och strävar trots allt det svåra, till dig som tar på dig skuld och skam som inte tillhör dig.

Julen är inte alltid överflöd och tindrande lycka. Ibland är den något helt annat. I den här länken finns ett kapitel om julen, hämtad från min bok Skammens boning.

Läs kapitlet här.

Aktuellt · Doris · Nyheter

Himlen bar inga moln

Dahlin_Himlen_omslagHimlen bar inga moln så starka att de förmådde bära allt detta. När man en gång förstått att livet ändras i det hastiga ögonblickets till synes slumpvisa val, blir livet sedan aldrig likadant.

Den framgångsrika författaren Maria återvänder till den norrländska hemstaden och barndomsvännen Britt-Ingers om blivit kvar. Maria lever ett tryggt liv med sina böcker, mannen Peter, hans son Rasmus och så katten. Hon trivs i det, vill inte att det ska förändras.

Britt-Inger har ett helt annat liv. Hennes tonårsdotter Tove har dragit sig undan in i sitt mörker och med maken Bengt blir det på sin höjd ett gräl – men mest är det tyst där vid köksbordet.
Och nu har Britt-Inger bett sin gamla vän hjälpa henne med dottern. Men mötet och minnena blir inte som någon av dem tänkt sig.

Himlen bar inga moln är en historia om vänskap och kärlek – men också om hur övergrepp och skam formar oss och våra relationer. Det handlar om sprickor som inte går att fylla igen och om hur historien hinner ikapp och blir lika betydande nu som då.

Doris

Slutet på en roman

Mitt manus är nu ett knapptryck bort från förlaget. Fyra år av ord och oro. Mina fingrar är ömma av ett oändligt antal bokstäver. Huvudet är som vanligt överfyllt av en ständig undran varför det blir som det blir, varför vi gör som vi gör. Alla de där människorna som finns bland mina bokstäver. Jag har skrivit och skrivit, strukit och strukit. Av 479 457 ord blev 86 332 kvar. Blev det de rätta som fick finnas kvar? Saknas några? Jag vet inte.

”Himlen bar inga moln så starka att de förmådde bära allt detta”. En del av den meningen kommer att bli bokens titel: Himlen bar inga moln. Ikväll, när jag nu snart slår igen min dator är himlen fylld av moln och av det vackraste ljussken som lyckas ta sig genom de där molnen. Och nu, nu klickar jag iväg orden.
dator utsikt kavalla

Doris

Det här kan jag skriva om

Jo jag har också fått ett. Ett brev från Astrid Lindgren alltså. Det tänkte jag på när Barbro Lindgren nyligen fick Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne och i samband med det berättade om brevet hon fått. Då mindes jag plötsligt brevet jag själv fick när jag var sjutton år och hade skickat in ett argt manus om skolan, till Rabén & Sjögren. Ett manus där jag hamrat ned bokstäverna så hårt att skrivmaskinspapperet emellanåt gått sönder. I kuvertet till förlaget, lade jag tillsammans med manusbunten, ned en lapp från mitt anteckningsblock. På blocket fanns Snobben, tillsammans med en serieruta,”To know me is to love me”. Det är det Astrids rader på slutet av hennes brev, hänvisar till.

Det blev en arg bok av manusbunten, Ockupationsleken, som jag åkte runt och pratade om på skolor och bibliotek, i TV och radio. Så småningom kom den ut också i USA, England och Danmark. 

Och alltsammans startade med det där brevet från Astrid Lindgren….eller egentligen startade det förstås allra först hos den ilskna tonåringen som satt på sin kammare och hamrade på den röda skrivmaskinen som mamma sparat ihop till. Skriv och överlev, så har det alltid varit. Som mest arg, som mest ångestriden eller söndergråten har där ändå smugit sig in den där överlevande tanken – det här kan jag skriva om.

Så det fortsätter jag med. 

20140609_112659 (1)

 

 

Doris

Mammalängtan

mamma som ungOm några dagar är det mors dag. Inte konsumera-mer-dagen utan mors dag.
Jag tänker på min mamma, längtar till skratt och till och med tårar, längtar till att komma med blommor, bjuda på tårta och sju sorters kakor och höra henne säga att nej men det var väl alldeles för mycket, samtidigt som jag ser hur glad hon blir.

På det här kortet är mamma ung och har hela livet framför sig. Jag vill tänka att hon är lycklig här. Att hon ler därför att hon snart ska få dansa som hon tycker så mycket om, att hon är fin i nylagt hår och höga klackar, att hon ler i glädje över att få vara fabriksarbeterska på Tobaksmonopolet.
Då mamma dog grät jag över allt som blev och inte blev, över allt jag önskat att hon skulle få av livet och som hon inte fått. När jag som mest grubblade över det frågade någon mig ”men tror du att din mamma kände så?” Och så upptäckte jag att nej det tror jag inte. Mamma, hon var glad över att hon nu bodde på Murbergsvägen, i en tvåa som hade rinnande vatten och badkar, en lägenhet där hon slapp frysa. ”Tänk vad bra jag fått det”, brukade hon säga, ”och jag har råd att köpa hur mycket karameller som jag vill.” Det tänker jag ofta på, det har jag lärt av min mamma. Förmågan att vara tacksam och inte ta saker för givna. Jag är tacksam över allt det jag fick – och emellanåt ledsen över det som inte blev som det kunnat bli.
Sorg och glädje, ljus och mörker. Livet är inte alltid enkelt, ibland tar det värsta över och det är svårt att tro att annat kan finnas. Relationer är inte heller alltid enkla – och ändå det viktigaste vi har.
På mors dag kommer min bok ”Till mamma på mors dag” ut som ljudbok. Den handlar inte om min mamma utan om allas våra mammor, om relationerna som kanske vill det goda men som inte alltid förmår det. Den handlar om hopp och möjligheten att läkas och börja om igen och igen.
Doris

Det som finns där längst inne

Jag samlar på skrivarplatser där tankarna får rymma och rymmas.

Ibland blir det i stillheten på en ensam bänk i skogen, en sådan som den på bilden, som någon snickrat av nedfallna trädstammar. Lika ofta sitter jag i sorlet bland okända människor på café eller som idag på bibliotek.

Penna, anteckningsbok, dator. Men mest av allt utrymme att låta allt välla fram.

I det manus jag just nu skriver, är författaren rädd för de ord och minnen som hejdlösa springer fram i henne. Där har jag varit, ja där är jag ofta. Varje gång måste jag uppbåda ett mod mycket större än vad jag egentligen har.

skogsbank

Doris

Spökvärldar

1912089_10200886499445392_9032305082401593385_n”När det förstelnade sätts i rörelse”, står det i det manus jag just nu skriver på. Kanske skriver jag alltid om det? Om när det förstelnade sätts i rörelse, om när det förflutna kommer i kapp.
Solen har just trängt sig ut mellan molnen utanför fönstret. Idag sitter jag på Kungliga biblioteket och skriver. Eller snarare står och skriver, min rygg skriker och vill mig inte väl just nu. Jag skriker tillbaka.
Hur kan man få en så stel rygg när man skriver om det förstelnade? Kroppen är en skrattspegel. Och jag sätter ständigt den där kroppen i rörelse för att den inte ska stelna, men ändå gör den det.

Körsbärsträden blommar i Kungsträdgården, björken har musöron och min kärleksört har redan vuxit flera centimeter. Det är på det jag måste tänka, det är det som jag måste se. Ibland måste man fokusera sin blick, rikta in sina ögon, för en stund vila från det smärtsamma.
I natt drömde jag att jag hade så ont i mitt vänstra öga, att jag inte visste hur jag skulle stå ut, så kom jag i drömmen på att jag skulle lägga handen över det smärtande ögat och i mörkret klingade smärtan av. I halvt vaket tillstånd lade jag sedan märke till att jag hade sovmasken på mig och när jag tog av mig den upphörde drömmens och verklighetens bultande bakom mina ögonglober.

Att ibland sätta på sig sin mask, sin ögonbindel, att ibland hålla handen för sitt ena öga, men att alltid, alltid våga gå tillbaka till att se, att lyssna, att låta fingrarna löpa över datorns tangenter.

Doris

Sverige 2014

Nästan vart tionde barn i Bredängsskolan har inte någon fast bostad. Detta är Sverige 2014.

Åtta till tio procent av våra barn har vad vi kallar ett otryggt boende, det är hotell det är jourhem och det är många som bor i andra hand och flyttar runt i hela Stockholms stad och får väldigt långa resor, säger Ewa Sarèn som är biträdande rektor på skolan.”


Och jag minns då för länge sedan, när huset jag bodde i som barn, skulle säljas på exekutiv auktion därför att pappa supit upp pengarna, jag minns mammas och mina vakna nätter. Jag minns alldeles för mycket. Och jag tänker på att den som fattar besluten som gör att barnen i Bredäng inte har ett fast ställe att bo på, den har inte varit med om att inte ha någonstans att läsa sina läxor, den har inte varit med om att inte veta var man kan sova den natten, den har inte varit med om mardrömmarna som aldrig helt försvinner. Jag tänker på att vi någon gång måste besinna oss.

Jag är med i en bokklubb som igår pratade böcker i ett torn som sträcker sig högt upp över Stockholms tak. Under snart tio år har vi med böcker och matsäckskorg klättrat uppför trapporna till den svindlande vackra utsikten. På vägen upp finns den här skylten. ”Det byggdes bra med glädje”. Jag blir lika glad varje gång jag ser den. De där fem orden säger så mycket. Och jag önskar barnen i Bredäng människor som ser och hör, som reagerar och skriker så högt att taken lyfter sig och seglar iväg. Jag önskar dem bostäder som byggs bra med glädje, jag önskar dem skolbibliotek och lärare som ger dem ord att söka sig sina vägar. Jag önskar dem utsikt och framtidstro. 

boktornet skylt