Jag hittade ett kompendium från1978, när jag gick på Bibliotekshögskolan. Varför har jag sparat det, jag som annars slängt det mesta från alla kurser och utbildningar som jag gått genom åren? När jag bläddrar bland pappersarken, förstår jag varför. Kompendiet är en diger lunta med ett urval intervjuer som vi elever gjorde utifrån ”profiler, problem, situationer och sammanhang som verkligheten kan bjuda på”. Visst säger de mycket de orden, ”som verkligheten kan bjuda på”? Storläsare och ingenting-läsare, bergssprängare, eltekniker, sömmerskor, svetsare, hemmafruar, trafikmästare, lantbrukare, Andrzrej med politisk asyl, min mamma, som mest läste Hällebäcks gård och moster Svea som hela livet längtat till bokstäverna, men som först som gammal fick tid och möjlighet att läsa.

Det var mycket vi blivande bibliotekarier lärde oss av de där intervjuerna. Om de vi skulle möta och de vi borde möta, fastän de inte brukade besöka ett bibliotek. Och jag önskar att alla blivande bibliotekarier, lärare, läkare och andra som i sitt arbete möter människor, fick som uppgift av sina lärare att undersöka ”vad verkligheten kan bjuda på”. Kanske önskar jag mest av allt att politiker fick det.

Intervjuerna visar ”hur människor kan vara i förhållande till sitt hem och sitt arbete, sitt förflutna och sina önskemål och behov. De stannar inte vid människors relationer till böcker, läsning och bibliotek. Det vore inte realistiskt: det skulle fresta oss till en överdriven uppfattning om läsandets andel i fråga om fyllande av mänskliga behov. Tvärtom måste det vara nyttigt att se läsandet i dess verkliga proportioner.” 

Så klokt tänkt av en av mina favoritlärare, Åke Åberg.

Och jag tänker på att jag är priviligerad som genom livet mött så många människor som lärt mig att se och lyssna, att förstå att min verklighet, den är inte mycket mer än min verklighet. Den som tror sig sitta inne med den enda sanningen skrämmer mig.