Vårbruk

Utanför mitt fönster springer våren i kapp med sig själv. Allt går fort. Fortare för varje år.

Det som en gång gjorts, kan aldrig göras ogjort, tiden läker inte alla sår, det skriver jag om. Liksom människan, är inte heller naturen självklar, går inte alltid att reparera, då vi misshandlat den alltför grovt.

Just då jag skriver om den vackra Murbergsviken som fanns i min hemstad, läser jag tidningsrubriken ”Miljögifterna från Hagraf i högsta riskklass”. Hagraf, eller GLC, hette den industri som placerades mitt i Härnösand, alldeles intill vattnet i den vackra Murbergsviken.

Någon tidsplan för sanering finns inte ännu. Inga pengar finns och än så länge inte heller någon ansvarsutredning.

Men så vackra de var de där orden om alla jobb.

Med grafitfabriken kom en lukt över Härnösand, den slog ut granskogsdoft och linneor. Men jobben, vi måste ju ha jobben. Och det måste vi. Men nu är de borta. Och det stinker något värre än den där fabrikslukten.

Redan då debatterades polycykliska aromatiska kolväten som ökar risken för cancer. Men vi som debatterade slog oss blodiga utan resultat. Och här har vi nu förutom PAH, tungmetaller, beck med stenkolstjära, transformatorolja.

Mark, luft och vatten är förorenade. Och efter tjugo år lades fabriken ned. Mark, luft och vatten är förorenade. Resterna efter fabriken utgör mycket stor risk för människors hälsa och miljö. Jag tror jag skriver det igen, mark, luft, vatten är förorenade. Ingen vet vem som ska betala. Tidigaste sanering blir 2015. Kanske. Om det nu går att sanera.

Ja det visste jag ju inte när jag började skriva detta manus. Och ändå stämmer det så väl in i vad jag skriver.

Ibland är skrivandet mycket märkligt.

klippa