Spirande kärleksört och välputsade fasader

Vårljuset smyger sig fram, överraskar vissa dagar med att avslöja allt gammalt damm som varit dolt i mörkret. Och bokrean är här. Där kan man hitta min senaste roman, ”Himlen bar inga moln”, en bok som även den vill avslöja det som gömts undan.

Det är min fjärde och avslutande roman i en svit som alla handlar om det som döljs bakom de välputsade fasaderna, om hur sexuella övergrepp följer den som varit utsatt och om hur skam och skuld biter sig fast. Om den som påstås vara ond och den man egentligen ska akta sig för, om att vara ung idag och om att ha varit det under 70-talets politiska kamp. Och om att inte ge upp, att det aldrig är försent.

Men också en bok om vänskap och kärlek, om vad som händer när gamla sår hindrar oss från att få den närhet, som vi egentligen önskar oss mer än något annat. I mer än tjugo år har jag arbetat med att hjälpa till med relationer som inte fungerar bra. Lyssnat, ställt frågor, lagt pussel och sparkat undan mattor som det samlats en massa damm under. Ja varit som Astrid Lindgrens Rumpnissar som muttrar ”Voffor gör di på detta viset?” Varför äter de tårta och låtsas trevlighet när de egentligen är så arga på varandra? Varför springer de så fort utan att någonsin fundera vart de är på väg? Varför pratar de om den goda arbetsgemenskapen när en aldrig får vara med? Gång på gång har trollen spruckit när de kommit fram i ljuset. Gång på gång har jag erfarit att gamla relationer och händelser påverkar de relationer vi har idag, ända tills vi gör upp med dem. Så enkelt och så svårt.

Kärleksörten på vår balkong har börjat skjuta små gröna skott. Den har överlevt vinter, flytt och hårda törnar, som om ingenting är för sent eller för svårt. Som om den vill påminna mig om det jag skriver om, att förändring är möjlig, att hopp finns.omslag_doris