Den som inte varit med om sådan kyla då till och med tårarna fryser till is, den vet inte vad riktig kyla vill säga. Den som inte varit med om att någon annan får allt det man själv allra helst vill ha, den vet inte hur allt kan frysa till is inne i en. Och om man dessutom anstränger sig med allt julpyssel, utan att någonsin få något tack, då blir det faktiskt nog en dag.

Läs ett utdrag ur Gamla synder

Varje jul lade jag manken till lite extra för att de liksom skulle komma att tänka på det själva, jag ville ju inte säga något. Jag kokade och griljerade skinkan, stekte köttbullar och lade in sillen själv, för så skulle det ju vara. Men de senaste åren hade jag inte gjort något av det.
Jag tog bilen till stormarknaden utanför stan, dit åkte ju aldrig de. Där köpte jag den billigaste påsen med frysta köttbullar, saltade på dem och brände dem lite i stekpannan så att de skulle se hemgjorda ut. Sedan lade jag dem i plastpåsar med tydliga etiketter på. Köttbullar 18 december stod det på dem. Jag sa att jag gjort extra så att det skulle räcka efter jul också. Jag hade lust att lägga till, så att Eva-Liisa ska bli lite tjockare men det sa jag inte. Men däremot sa jag att jag stått i stekoset hela dagen för att göra dem. – Ja det måste vara hemlagat till jul, sa de båda beskäftigt. – Tänk på den tiden man orkade göra köttbullarna själv, sa Eva-Liisas mamma. Det var köttbullar det, så goda har du aldrig smakat, sa hon den apan och klappade pappa på kinden. Och han log! Min pappa! Som aldrig ville att man skulle hålla på med sånt.
– Vi är väl inte vildar och kannibaler heller, sa han när jag och mamma ville ha en kram.
Vad det där hade med kannibaler och vildar att göra förstod vi aldrig mamma och jag. Mamma försökte skoja om det någon gång. Ja vi hade ju inte tänkt stoppa ned dig i en gryta med kokande vatten och äta upp dig, sa hon, bara klappa på dig lite vet du. Men pappa han bara fnös.
Men här fnystes det inte minsann. Här skulle det klappas och fjantas medan dom vräkte i sig mina köttbullar, som jag hade jobbat hela dagen med. Nåja nu hade jag ju inte det, men det visste ju inte de.

 I dörren kunde jag i alla fall inte låta bli att säga att nu kunde väl Eva-Liisa göra köttbullarna nästa gång, hon hade väl sin mammas fina recept på de där köttbullarna som var så mycket finare än alla andras. Och nu hade hon väl tid också, när hon både blivit av med jobbet och mannen gått ifrån henne.

  Det där fick man ju inte prata om förstås, det hade pappa noga instruerat mig om när han berättade det. Men med det där kindklappandet kunde han gott ha ett litet helvete hemma i paradiset ikväll.

 När jag gått ut och skjutit igen dörren efter mig öppnade jag den lite på glänt igen. – Jo jag tänkte när vi nu ändå pratar om Eva-Liisa, vad hände med hennes hår? Hon som hade så fint, långt ljust hår med lockar. Den där rödaktiga färgen hon hade färgat det i sist var väl inte så lyckad mot hennes rödbrusiga hud? Synd att lockarna försvann också, de trodde man ju höll hela livet ut.

Nu när det är rakt ser man ju liksom hur tunt det är, till och med huvudsvålen syns på vissa ställen. Jaja sånt är livet, sa jag med min vänligaste röst och kastade lite extra med mitt nu tjocka och nytonade hår.

 Där du pappa, tänkte jag när jag gick över till mitt. Där får du en kväll med extra mycket kannibalklappar.

Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.

 Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.

– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.

 Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom, att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul, så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.

 – Kan man göra så, fnissade min pappa.

 – Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven, då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.

– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.”