I morse tänkte jag på Bodil Malmsten. Inte bara därför att jag tycker så mycket om den bok av henne som jag nyss läst. (”Mitt första liv – Den gudarna älskar dör inte”) Utan mest av allt därför att jag såg mitt eget skrivbord och då mindes det hon skrivit någon annanstans. Hon städar varje kväll sitt skrivbord så att det ska vara rent och fint när hon nästa morgon sätter sig där för att skriva. Tänk om jag kunde bli så klok.

Annars läser jag just nu Margareta Strömstedts ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”. (Det är en bok jag skulle kunnat läsa bara för titeln) Innan jag började läsa den var jag lite rädd att bli besviken, jag har ju tyckt så mycket om hennes tidigare böcker, inte minst ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Men nu, när jag snart läst ut den, ångrar jag bara att jag lånade den på biblan i stället för att köpa den, det här är en sådan där bok att stryka under i och skriva ja, ja , ja i. Inte minst fäster jag mig vid berättelsen om hennes lillebror som pappan försöker få att avstå från saker genom att hota med stryk.

”Jag tar stryket! skrek min bror och sprang iväg bort mot smedens.

 ”Jag tar stryket!” Det blev ett mantra som så småningom flyttade in i min egen hjärna i de limbo-trakter mellan hjärnstammen och hjärnbarken där synapser blixtrar och där det dånar av kreativitet. Den som är rädd för stryk kan inte skapa.

 Därför måste vi alla, både barn och vuxna, ta till oss min lillebrors djärva rop: ”Jag tar stryket!” ”

Jaa Margareta Strömstedt jag tar stryket!