Är det nu plötsligt! Och jag vet inte riktigt hur det gått till, men alla fyra adventsljusen är i alla fall tända. När jag ser på den slitna ljusstaken och den än mer slitna Maria som står där i bakgrunden, så tänker jag på temat för årets julkalender i TV. ”Även den minsta varelse kan få den största betydelse”. Nu mer än någonsin behöver vi tänka på de orden och göra som Selma i kalendern, behålla våra hjärtan rena och ta vårt uppdrag på allvar. Vi kan få den största betydelse.Inte minst i en mörk tid.

Och om man så här dan före dan inte gjort julmaten, om man inte vill, hinner eller orkar, då kan man göra som kvinnan i min novell, ”Vintern då allting frös”. Hon som plötsligt tröttnat på att göra allt det hon egentligen inte vill. Där har hon slitit hela livet och dessutom varit avundsjuk på sin kusin Eva-Liisa.  Inte bara därför att hon var den söta med självlockigt hår när de var små, utan även för att det alltid varit hon som fått beröm, fastän hon inte varit förtjänt av det och för att det var hon som ärvde den där breda guldkedjan efter deras mormor. Till råga på allt blir hennes pappa på gamla dagar tillsammans med Eva-Liisas mamma Greta. Och hennes egen döda mamma spökar och är inte alls arg för det, utan säger att hon ska unna Greta och pappan det där. Hon har ju haft sitt hon också. Och här kommer nu ett litet utdrag ur den långa novellen, några tips hur man fuskar med julmatslagandet.

”Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.

Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.

– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.

Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.

– Kan man göra så, fnissade min pappa.

– Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.

– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.

(Vill du läsa hela npvellen så finns den både som ljudbok och e-bok samt i samlingsvolymen ”Gamla Synder”)