Doris

Mångalen

moonDet är fullmåne. Ja det vet ju redan alla, som liksom jag, blir påverkade av den. Än en gång tänker jag då på mannen i Sri Lanka som berättade för mig, hur man vid fullmåne var ledig från sitt arbete och i stället gick till templet samt mediterade. Ingen alkohol serverades, inte ens på vårt turisthotell. Jag tycker om den tanken, inte med hjälp av droger förstärka eller stänga av känslohavet som är så lätt att drunkna i, utan stilla sig och ge tid för eftertanke, för det vi kanske annars springer ifrån.

Natten som var, arbetade jag trots detta för fullt. Jag hittade av en slump ett fantastiskt skrivarrum och gladdes åt ljuset, utsikten över nejden och de två vackra sekretärerna med alla sina lådor.  Det var bara det att rummet var fullt av bråte och framför allt av två envisa råttor som fann alltför mycket strösocker där för att vilja lämna lokalen. Som jag slet för att få bort dem! Och ingen ville hjälpa mig.

Då jag vaknade, tänkte jag på tiden i gestaltterapi, då vi i grupper berättade våra drömmar varje morgon. Inga tolkningar, bara berätta sin dröm i nutid och sedan avsluta med orden ”och det är mitt liv just nu”. Låta de orden sjunka in.

Jag har hittat ett så bra skrivarrum, precis som jag vill ha det! Men innan jag kan använda det måste jag själv rensa bland allt bråte och få bort de två vänliga, men efterhängsna råttorna därifrån. Och det är mitt liv just nu.

Ja jag undrar vad som händer i natt…

Aktuellt

Drunkna inte i dina känslor i Året Runt

doris året runtStort reportage i Året Runt denna vecka om starksköra och succéboken Drunkna inte i dina känslor.

– Vår bok har fått stort gensvar. Vanliga reaktioner bland läsarna är: ”Äntligen förstår jag”, säger Doris Dahlin.
Hon vill lyfta fram de positiva sidorna hos högkänsliga personer, som att de är bra på att känna av stämningar, andras känslor och att de ofta tar in det andra missar. När ingen annan ser att en person har det jobbigt kan den högkänsliga göra det.
– Men högkänsliga behöver träna sin förmåga att sätta gränser mot omvärlden. Många mår bra av att dra sig undan,reflektera över sina känslor, skriva dagbok, samt träna på att inte följa sina känslor direkt utan kombinera dem med eftertanke, säger hon.

Doris

Tid att tänka

20131231_111143_resizedNytt år. Jag har tillbringat de sista dagarna av det gamla året med att åka skidor i stilla spår och att tänka över det som var år 2013. Livet och böckerna. De jag redan skrivit och de jag vill skriva. Jag är en människa full av ord, ja jag är överfull av dem. De bubblar inne i huvudet och jag orkar inte skriva en bråkdel av allt det som vill ut. Ja ofta bubblar de ut genom munnen också, ibland utan tillräckligt mycken eftertanke.

Men så behöver jag också tystnaden. Vilan. Eftertanken. Vad var viktigt under året som gick? Vad missade jag och vad av det som gick fel kan jag nu göra något åt? Och så minns jag de gyllene ögonblicken. De små och de stora får ta sin plats i min anteckningsbok och jag njuter av dem ännu en gång.

Nu är 2014 här.

Doris

När det är som allra mörkast

20131220_063616-1_resizedDen här ängeln köpte jag en sådan advent då det var mörkt både ute i verkligheten och inuti mig. När jag nu varje december plockar fram den blir jag påmind om att det ändå vänder. En dag vänder det. Och jag tänder den där gamla adventsstaken som följt mig varje jul ända sedan jag var liten och vet att också ett enda litet ljus kan lysa upp det djupaste mörker. Ljus när det är som allra mörkast det önskar jag er alla. God jul.

Doris

Nu är det fjärde advent

advent
I ett förord till ”Till mamma på mors dag” har jag ett citat hämtat från nattvarden. Citat lyder ”Så är vi, fastän många, en enda kropp”. Det handlar hela den boken om. Inte bara om relationer, om mammor och döttrar, om klassresor, att det går att börja om och att det går att välja vem man vill vara, utan också om det viktigaste av allt. Vi hör alla ihop, allt hänger samman. Av fjärde advent önskar jag mig att vi kommer ihåg det, att vi hjälps åt att skapa hopp och sprida ljus i en värld som idag är mörk.

Doris

Snart tredje advent…

20131210_082533 (1)Nu är det advent på riktigt. Jag har plockat fram de gamla adventsstakarna från när jag var liten (och jag har även i år två lampor som lyser alltför svagt i dem, men något år framöver kommer jag att byta ut dem.) Katten Selma har som vanligt slagits med julbocken pappa gjorde och den stora tomten jag fick av moster Mary, samt gömt tomteluvan och ett av bockens horn. Jag har druckit glögg med bästa barnen, njutit middag med fina vänner samt enligt traditionen gråtit till Topelius julpsalm ”Giv mig ej glans,ej guld, ej prakt i signad juletid” på Operans jullunchkonsert.
Jag ska inte byta till julgardiner och inte köpa en enda julklapp. Men jag ska fundera mycket över att advent betyder ankomst.
Aktuellt · Doris

Läsvärt!

Inför julhelgen tipsar Doris om bra böcker för sköna läsdagar, eller varför inte som gåva.

bergets-dottrarAnna Jörgensdotter: Bergets döttrar

En fängslande och fantastisk historia om bergets döttrar, om de olika villkoren för döttrar och söner Jag levde med alla människor i den här kollektivromanen som utspelar sig i Norrland under tjugo år av nittonhundratalet. Jag kände igen drömmarna om något annat, längtan efter gemenskap och ett liv bortanför hur andra tycker att man borde vara.

valkommen-till-den-har-varldenAmanda Svensson: Välkommen till den här världen

I somras läste jag äntligen den här boken som så länge legat på mitt nattduksbord. När jag väl börjat läsa förstod jag inte varför jag dröjt så länge. Det sprakar av liv och lidelse och jag hade inte tråkigt en enda sekund

brinnande-livetAlice Munro: Brinnande livet

Det är inte ofta jag precis läst en bok av den som får nobelpriset och det är inte heller ofta jag blir så positivt överraskad som jag blev i år. Alice Munroe drunknar aldrig i alltför många ord, hos henne finns minst en roman i en novell. Och i de där knappt förnimbara rörelserna, de små stegen som förändrar allt, händer något som gör att jag som läsare också förstår något hos mig själv. Brinnande liv! Lycklig den som inte redan läst den.
Doris · Nyheter

Julfusk, vinterkyla och otack är världens lön

Gamla SynderDen som inte varit med om sådan kyla då till och med tårarna fryser till is, den vet inte vad riktig kyla vill säga. Den som inte varit med om att någon annan får allt det man själv allra helst vill ha, den vet inte hur allt kan frysa till is inne i en. Och om man dessutom anstränger sig med allt julpyssel, utan att någonsin få något tack, då blir det faktiskt nog en dag.
Som adventsbonus kommer här ett litet utdrag ur en av mina noveller i samlingen Gamla synder. Kvinnan i den här novellen vet allt om kyla, avundsjuka, godhet – och hur man kan fuska med julmat och annat.

Läs ett utdrag ur Gamla synder

Varje jul lade jag manken till lite extra för att de liksom skulle komma att tänka på det själva, jag ville ju inte säga något. Jag kokade och griljerade skinkan, stekte köttbullar och lade in sillen själv, för så skulle det ju vara. Men de senaste åren hade jag inte gjort något av det.
Jag tog bilen till stormarknaden utanför stan, dit åkte ju aldrig de. Där köpte jag den billigaste påsen med frysta köttbullar, saltade på dem och brände dem lite i stekpannan så att de skulle se hemgjorda ut. Sedan lade jag dem i plastpåsar med tydliga etiketter på. Köttbullar 18 december stod det på dem. Jag sa att jag gjort extra så att det skulle räcka efter jul också. Jag hade lust att lägga till, så att Eva-Liisa ska bli lite tjockare men det sa jag inte. Men däremot sa jag att jag stått i stekoset hela dagen för att göra dem. – Ja det måste vara hemlagat till jul, sa de båda beskäftigt. – Tänk på den tiden man orkade göra köttbullarna själv, sa Eva-Liisas mamma. Det var köttbullar det, så goda har du aldrig smakat, sa hon den apan och klappade pappa på kinden. Och han log! Min pappa! Som aldrig ville att man skulle hålla på med sånt.
– Vi är väl inte vildar och kannibaler heller, sa han när jag och mamma ville ha en kram.
Vad det där hade med kannibaler och vildar att göra förstod vi aldrig mamma och jag. Mamma försökte skoja om det någon gång. Ja vi hade ju inte tänkt stoppa ned dig i en gryta med kokande vatten och äta upp dig, sa hon, bara klappa på dig lite vet du. Men pappa han bara fnös.
Men här fnystes det inte minsann. Här skulle det klappas och fjantas medan dom vräkte i sig mina köttbullar, som jag hade jobbat hela dagen med. Nåja nu hade jag ju inte det, men det visste ju inte de.

 I dörren kunde jag i alla fall inte låta bli att säga att nu kunde väl Eva-Liisa göra köttbullarna nästa gång, hon hade väl sin mammas fina recept på de där köttbullarna som var så mycket finare än alla andras. Och nu hade hon väl tid också, när hon både blivit av med jobbet och mannen gått ifrån henne.

  Det där fick man ju inte prata om förstås, det hade pappa noga instruerat mig om när han berättade det. Men med det där kindklappandet kunde han gott ha ett litet helvete hemma i paradiset ikväll.

 När jag gått ut och skjutit igen dörren efter mig öppnade jag den lite på glänt igen. – Jo jag tänkte när vi nu ändå pratar om Eva-Liisa, vad hände med hennes hår? Hon som hade så fint, långt ljust hår med lockar. Den där rödaktiga färgen hon hade färgat det i sist var väl inte så lyckad mot hennes rödbrusiga hud? Synd att lockarna försvann också, de trodde man ju höll hela livet ut.

Nu när det är rakt ser man ju liksom hur tunt det är, till och med huvudsvålen syns på vissa ställen. Jaja sånt är livet, sa jag med min vänligaste röst och kastade lite extra med mitt nu tjocka och nytonade hår.

 Där du pappa, tänkte jag när jag gick över till mitt. Där får du en kväll med extra mycket kannibalklappar.

Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.

 Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.

– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.

 Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom, att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul, så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.

 – Kan man göra så, fnissade min pappa.

 – Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven, då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.

– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.”