Doris roman Till mamma på mors dag handlar om mödrar och döttrar, om att plötsligt vara den äldsta kvinnan i sin släkt. Hur känns skam och utanförskap under huden? Hur bär vi med oss vår barndom som tillgång och börda? I romanen finns två kvinnor som båda gjort klassresor men åt olika håll. Båda kämpar med allt som hänt dem, allt de bär med sig. Med självförtroende, kärleksrelationer och inte minst med sina mammor.
Reseda förmår inte röja ut. Hon sitter bara där bland alla saker, förlamad av sitt dåliga samvete, sin skuld. Hon skäms över klassresan som gjorde att hon lämnade sin mamma bakom sig, och hon skäms för sina döttrar som inte ens har vett att känna skuld.
Samtidigt trycks Elisabet ner av sin egen hemlighet. Hon har bestämt sig för att glömma, och det enda som håller henne kvar vid det förflutna är hennes gamla mamma som ligger senil på ett vårdhem. En mamma som tvingades lämna överklasslivet när hon blev ensamstående. Till slut möts de båda kvinnorna och det visar sig att deras förflutna är dramatiskt sammanlänkade.
Till mamma på mors dag är en roman om nedärvd skuld, om relationen mellan mor och dotter, om klasstillhörigheten fastkilad i ryggraden och om hur förståelse och insikt kan ge mod att bryta gamla, destruktiva mönster. Om öden som flätas samman.