Doris

Att vara människa

Ett nytt år. Oskrivna blad. 2015 var året då jag kom ut med min fjärde och avslutande roman, i en serie böcker som alla handlar om hur sexuella övergrepp förföljer den som varit utsatt. Om hur förändring ändå är möjlig och att hoppet finns.
Under åren jag skrev på Himlen bar inga moln kom nya larmrapporter om att sexuella övergrepp mot unga på nätet ökade katastrofalt mycket. Jag hamrade som besatt om vem som är ond och vem man egentligen ska akta sig för, om att vara ung idag och om att ha varit det under 70-talet. Om villastaket som ibland är så höga att det kan vara svårt se bortom dem.
Det blev också en bok om vänskap och kärlek, om vad som händer när gamla sår hindrar oss från att få den närhet, som vi egentligen önskar oss mer än något annat. Hur gamla relationer och händelser påverkar de relationer vi har idag, ända tills vi gör upp med dem. Så enkelt och så svårt.
Skammens boning. Vi vet nog vem du är. Till mamma på mors dag. Himlen bar inga moln. De handlar alla om skuld, skam och vad som finns bakom de välputsade fasaderna. Om att vi hör samman och påverkar varandra, att vi har ett ansvar för vad vi gör och inte gör.
Nu har året vänt och dagarna blir allt ljusare. Jag hoppas att ljuset lyser upp mörkret, hjälper oss att våga se också det som är svårt att se, våga känna igen ondskan och hjälper oss att vara människor.