Nästan vart tionde barn i Bredängsskolan har inte någon fast bostad. Detta är Sverige 2014.

”Åtta till tio procent av våra barn har vad vi kallar ett otryggt boende, det är hotell det är jourhem och det är många som bor i andra hand och flyttar runt i hela Stockholms stad och får väldigt långa resor, säger Ewa Sarèn som är biträdande rektor på skolan.”

Och jag minns då för länge sedan, när huset jag bodde i som barn, skulle säljas på exekutiv auktion därför att pappa supit upp pengarna, jag minns mammas och mina vakna nätter. Jag minns alldeles för mycket. Och jag tänker på att den som fattar besluten som gör att barnen i Bredäng inte har ett fast ställe att bo på, den har inte varit med om att inte ha någonstans att läsa sina läxor, den har inte varit med om att inte veta var man kan sova den natten, den har inte varit med om mardrömmarna som aldrig helt försvinner. Jag tänker på att vi någon gång måste besinna oss.

Jag är med i en bokklubb som igår pratade böcker i ett torn som sträcker sig högt upp över Stockholms tak. Under snart tio år har vi med böcker och matsäckskorg klättrat uppför trapporna till den svindlande vackra utsikten. På vägen upp finns den här skylten. ”Det byggdes bra med glädje”. Jag blir lika glad varje gång jag ser den. De där fem orden säger så mycket. Och jag önskar barnen i Bredäng människor som ser och hör, som reagerar och skriker så högt att taken lyfter sig och seglar iväg. Jag önskar dem bostäder som byggs bra med glädje, jag önskar dem skolbibliotek och lärare som ger dem ord att söka sig sina vägar. Jag önskar dem utsikt och framtidstro.