Skärp dig Doris Dahlin, säger jag idag till mig själv. Försvinn inte in i dimman som ligger tung över träden och tillvaron, den där världen är tung, svart och hopplös. Granska den just nu sorgligt väl använda bettskenan och fundera över vad den säger dig. Ställ dig bredbent, väl förankrad i marken, så där som du lärt så många andra att göra. Lägg armarna i kors över bröstet och visa att hit men inte längre. Sätt hakan i vädret som du och mamma, Elva Ingegerd Dahlin, alltid varit bra på att göra. Slå på datorn, ta en värktablett och en kopp lakritste och spänn ögonen i den där texten. Här kommer jag!

(Tack för fotot Niklas Palmklint)