Doris

Det som var och det som är

skammens-boningDen nya boken är inlämnad till tryckeriet och jag slänger inte bara bort manusblad, utan rensar också bland andra gamla papper, bland album och fotografier. Slänger och sorterar. Jag hittar otaliga gulnade och svartvita fotografier som moster Signe tagit. De andra systrarna sa ofta åt henne att inte fotografera så mycket, hon tjänade ju inte många kronor där på Elfvinggården och det var på tok för dyrt att ta så många kort. Det struntade moster Signe i. Och här ligger de nu, fotografierna. När jag skrev boken om min barndom, Skammens boning, hade jag dem framför mig. Då nu sedan. Allt i ett.

Boken börjar med orden:

Det finns saker för hemska att skriva om. För hemska att minnas.

 Om jag bara hade kunnat minnas tidigare hade jag kanske varit fri. Eller mördat som farmor.

 Jag föddes den 21 juli 1952. Fem år senare dog det barn som var jag. Men om det visste jag ingenting förrän fyrtioett år senare.

Ja, det fanns saker för hemska att skriva om och att minnas. Men där fanns också guldmostrarna. Om de inte kommit med skratten och förmaningarna, sångerna, högläsningen och presenterna, tror jag mycket varit annorlunda. Jag önskar att någon av dem skulle leva. Det finns så mycket jag vill säga.

Men kanske behöver jag inte säga något. Vi slösade inte med stora ord om kärlek när jag var liten. Använde dem inte ens. När man var guldmoster gav man mer än man pratade om. Räknade aldrig efter och var aldrig rädd för ett besvär.

Alla syskonen Andersson var släktkära, älskade varandra och släktkalasen. Och bland de elva syskonen fanns mina tre goda feer. Mina guldmostrar. En av dem var moster Signe med alla fotografierna. En annan var moster Mary, som när hon inte arbetade i skolköket, sydde kläder till mina dockor, strök hela tvätthögen hemma hos syskonen, bakade kolakakor, virkade lakansspets och tog tillvara bären, plockade, syltade och saftade och kunde vara barsk och säga ifrån till den som var dum. Den tredje goda fen var moster Bojan. Hon var aldrig barsk och argsint. Det enda som var strävt hos henne, var de valkiga, varma händerna. Uttorkade av att arbeta i trädgården i Skå, av att mata hönsen och kratta gångarna, diska och städa. Kanske mest av allt uttorkade av att ständigt vara öppna, tillåtande mot morbror Bertil. Bertil som var Gud på jorden. Det var så det kunde bli, när man varit servitris med den tjockaste hårfläta och den smalaste midja någon kunnat skåda och när man mött en kapten i reserven som kom från en riktigt förmögen släkt.

”Hon är för snäll Bojan”, sa mamma, ”det har hon alltid varit. Men ändå lät hon dom inte sätta sig på henne. När hans fina släkt kom på besök i villan i Äppelviken, satte näsan i vädret och sa att så tråkigt att Frideborg inte kan spela bridge. Då gick Bojan ut och köpte en bok om bridge och nästa gång dom kom dit kunde hon spela.”

En bok om bridge. Jag som visste med vilken möda Moster Bojan stavade sig genom Hemmets Veckotidning. Jag som visste vilken tid det tagit för henne att skriva de där breven till farbror Svens brevlåda.

Jag fick Flickornas julbok av Moster Bojan, de hade hon som ung fått av sin älskade mamma. Och som i Flickornas julbok ville Moster Bojan att livet skulle vara. Som i Flickornas julbok såg hon livet. Allt annat fanns inte.

Men min mamma tyckte morbror Bertil om. Och mig. Mamma som var arton år yngre än Bojan. Mamma som när hon var barn, på somrarna fått ta båten från det fattiga Björknäs till rikedomen i Stockholm. Som sparat vartenda öre hon jobbat ihop där och tagit hem det till mormor. Mamma som skämtade med morbror Bertil och alltid sjöng de glada sångerna som han måste skratta åt. Den bästa han visste var när hon sjöng

För om du bara tänker så

Det här var skojigt det måste gå

Det finns ingen väg som är svår för dig

Gå fram med ett jublande hej!

Mamma som var det elfte barnet som föddes när mormor inte längre orkade. Mamma som så tidigt lärt sig att vara det hjälpsamma, glada barnet för att få finnas. Mamma och jag plockade flitigt frukten, rensade och krattade de långa gångarna i Skå, fuskade aldrig, utan valde noggrant de bästa hallonen och jordgubbarna till torghandlarna på Hötorget.

Med moster Bojan och morbror Bertil fick jag åka i den gröna DKW:n till Skansen. Med dem fick jag bada och mata svanarna i Mälaren, åka till Millesgården. Av dem fick jag klocka och pedagogiska böcker om Per och Gittan hos bina och senare fick jag prenumerationer på Det Bästa, som morbror Bertil också hade. Men mest av allt fick jag det trygga varje-dags-lika som inte fanns där hemma.

Beda Frideborg Andersson, född 13/2 1896 död 21/5 1986. På slutet låg hon på ett dyrt, privat sjukhem. Mamma tog bussen till Stockholm och kom upprörd hem, de hade varken klippt eller permanentat hennes hår, inte ens klippt hennes naglar. Inte hade hon ett öre om hon ville köpa sig något gott. Mamma åkte till sjukhuset där Bertil låg, skämtade med honom och sa att nu skulle han plocka upp plånboken så att hon och Bojan fick köpa sig en riktigt god bakelse. Då skrattade Bertil och gav mig en hel hundralapp sa mamma.

”Ta något med dig härifrån”, bad moster Bojan mamma. ”Ta allt vad du kan bära.”

”Inte ville jag ta något”, sa mamma. ”Vilket bråk det skulle ha blivit med dom där som börjat springa där, om något försvunnit.”

Men en gammal vit, trasig resväska tog hon. Och två tekoppar. ”Du vill ju gärna dricka te”, sa mamma till mig. ”Och den där resväskan den har jag alltid tyckt så mycket om.”

Åh Moster Bojan vad jag skulle vilja ge dig all världens goda bakelser.

Just nu lottar vi ut Skammens boning på min författarsida på Facebook!