Min mormor var arbetarkvinnan med elva barn, som i Ådalen i början av 1900-talet gav sig ut och föreläste. Det gjorde hon trots att folk tyckte att hon som bara var kvinna och som inte ens hade ”studert” borde ha vett att hålla tyst. ”Gud skapade kvinnan”, sa hon där uppe i talarstolen. ”Men han skapade henne inte för å bli trampad på. Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans.” Min farmors historia ser ut på annat sätt. Hon blev på ”det viset” utan att vara gift. Var hon våldtagen av bonden hon började arbeta åt redan som liten? Eller följde hon helt enkelt sin lust? Jag vet inte. Men vad jag vet är att skammen blev så stor att hon mördade sin förstfödda, blev satt i fängelse och att hon så länge hon levde förnekade det som hänt.Till min kvinnohistoria hör även min mamma som slet ont hela sitt liv, men som också hade modet att säga ”hit går jag aldrig mer, nu kan ni städa själva”, till de som försökte sätta sig på henne. Dit hör jag själv som tigit och skämts men som också skrikit högt och ofta, som slagits för det jag trott på och ibland gått vilse men oftare trampat upp nya stigar tillsammans med andra.
Min kvinnohistoria hänger samman med förtryck och sexuella övergrepp, med att falla, slå sig hårt men ändå resa sig upp igen. Jag skulle önska att allt det vore historia, men det är det ju inte. Vi behöver slå vakt om det vi redan uppnått. Vi behöver fortsätta kampen mot sexuella övergrepp, fysisk och psykisk misshandel, människohandel och näthat.
Och vi behöver fundera över hur världen ser ut. Är det rimligt att det skiljer 3,6 miljoner i livsinkomst mellan en man och en genomsnittlig kvinna? Framför allt inte därför att de får olika lön för samma arbete utan därför att de har olika arbeten. Och nu citerar jag Kajsa Ekis Ekman i dagens DN;
”Enligt det rådande svenska sättet att se på jämställdhet, är lösningen att få kvinnor att gå in i mansdominerade yrken och tvärtom. Över 400 statliga projekt har haft som mål att minska könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har delvis lyckats – i dag dominerar kvinnor på många av de utbildningar som tidigare varit manliga reservat.
Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag.”
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kajsa-ekis-ekman-krav-pa-lika-lon-racker-inte/
Ja, tänka sig. Men man kan också fundera på varför vi fortfarande mäter framgång i pengar, inkomst och jobb. Det största i livet man kan åstadkomma är nog ändå att växa som människa och också få andra människor att växa. Då tänker jag i medmänskliga termer och inte i ekonomiska värden. Med det framgångsmåttet ligger nog många gånger den vårdande delen av mänskligheten långt före den materiellt strävande delen av mänskligheten. Jag brukar bestämma mina egna mått på framgång och det handlar väldigt sällan om materiella ting. Vi kan faktiskt själva välja vilka mått vi väljer att uppmärksamma och lyfta fram. Bara historien om denna mormor, som föreläste om ”Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans” föder mycket mer beundran än löne-liga-rapporter.
Fredriksbergsvägen 11
Jag blir rörd av din kvinnohistoria – och glad. För så länge du berättar den finns den, syns den.
Och jag tänker att så mycket går igen i våra liv, utan att vi är medvetna om det. Så det är verkligen viktigt att berätta!
Anna: Jag tycker som du att mänskliga värden är viktigare än ekonomiska. Och för mig mäts livet mer i personligt växande för mig och andra än i pengar. Men för den som lever i påtvingad fattigdom kan bristen på pengar vara ett helvete. Jag har haft tillfällen i mitt liv då jag valt att leva med lite pengar tex därför att jag prioriterat att arbeta mindre eller att arbeta med saker som gav lite eller inget betalt. Att då ha lite pengar var inte svårt. Men när jag var liten och min familj hade lite pengar var det ett helvete till exempel att inte ha råd att vara med på skolans aktiviteter, att låtsas ha dagstidning och att ha ärvda skor som inte passade mina fötter. Den fattigdomen vill jag inte att barn ska behöva uppleva idag. Men det gör de ju – också i Sverige. Arbetslösa, lågavlönade, ofrivilligt deltidsarbetande, utförsäkrade föräldrar har många gånger en mycket svår situation. Och det har även de fattigpensionärer som knappt kan försörja sig på sin vanliga pension, av dem är många kvinnor.
Catarina: Fredriksbergsvägen 11???
Tack Catarina! Jag tror på berättelsens kraft. Och tänker jag också på allt det som går igen i våra liv utan att vi är medvetna om det…
Instämmer helt. Jag har haft goda berättare i släkten, som just vittnat om fattigdomens vedermödor de gick igenom och också den tacksamhet de alltid kände för allt de hade senare i livet när de kommit på fötter genom strävsamt och tålmodigt arbete. De har lärt mig att alltid känna oändlig ödmjuk tacksamhet inför att ha mat på bordet varje dag och tak över huvudet. För det är faktiskt inte självklart att just vi som har det, har det.
Så sant Anna…