Min mormor var arbetarkvinnan med elva barn, som i Ådalen i början av 1900-talet gav sig ut och föreläste. Det gjorde hon trots att folk tyckte att hon som bara var kvinna och som inte ens hade ”studert” borde ha vett att hålla tyst. ”Gud skapade kvinnan”, sa hon där uppe i talarstolen. ”Men han skapade henne inte för å bli trampad på. Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans.” Min farmors historia ser ut på annat sätt. Hon blev på ”det viset” utan att vara gift. Var hon våldtagen av bonden hon började arbeta åt redan som liten? Eller följde hon helt enkelt sin lust? Jag vet inte. Men vad jag vet är att skammen blev så stor att hon mördade sin förstfödda, blev satt i fängelse och att hon så länge hon levde förnekade det som hänt.Till min kvinnohistoria hör även min mamma som slet ont hela sitt liv, men som också hade modet att säga ”hit går jag aldrig mer, nu kan ni städa själva”, till de som försökte sätta sig på henne. Dit hör jag själv som tigit och skämts men som också skrikit högt och ofta, som slagits för det jag trott på och ibland gått vilse men oftare trampat upp nya stigar tillsammans med andra.
Min kvinnohistoria hänger samman med förtryck och sexuella övergrepp, med att falla, slå sig hårt men ändå resa sig upp igen. Jag skulle önska att allt det vore historia, men det är det ju inte. Vi behöver slå vakt om det vi redan uppnått. Vi behöver fortsätta kampen mot sexuella övergrepp, fysisk och psykisk misshandel, människohandel och näthat.
Och vi behöver fundera över hur världen ser ut. Är det rimligt att det skiljer 3,6 miljoner i livsinkomst mellan en man och en genomsnittlig kvinna? Framför allt inte därför att de får olika lön för samma arbete utan därför att de har olika arbeten. Och nu citerar jag Kajsa Ekis Ekman i dagens DN;
”Enligt det rådande svenska sättet att se på jämställdhet, är lösningen att få kvinnor att gå in i mansdominerade yrken och tvärtom. Över 400 statliga projekt har haft som mål att minska könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har delvis lyckats – i dag dominerar kvinnor på många av de utbildningar som tidigare varit manliga reservat.
Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag.”
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kajsa-ekis-ekman-krav-pa-lika-lon-racker-inte/