Jag hittade ett kompendium från1978, när jag gick på Bibliotekshögskolan. Varför har jag sparat det, jag som annars slängt det mesta från alla kurser och utbildningar som jag gått genom åren? När jag bläddrar bland pappersarken, förstår jag varför. Kompendiet är en diger lunta med ett urval intervjuer som vi elever gjorde utifrån ”profiler, problem, situationer och sammanhang som verkligheten kan bjuda på”. Visst säger de mycket de orden, ”som verkligheten kan bjuda på”? Storläsare och ingenting-läsare, bergssprängare, eltekniker, sömmerskor, svetsare, hemmafruar, trafikmästare, lantbrukare, Andrzrej med politisk asyl, min mamma, som mest läste Hällebäcks gård och moster Svea som hela livet längtat till bokstäverna, men som först som gammal fick tid och möjlighet att läsa.
Det var mycket vi blivande bibliotekarier lärde oss av de där intervjuerna. Om de vi skulle möta och de vi borde möta, fastän de inte brukade besöka ett bibliotek. Och jag önskar att alla blivande bibliotekarier, lärare, läkare och andra som i sitt arbete möter människor, fick som uppgift av sina lärare att undersöka ”vad verkligheten kan bjuda på”. Kanske önskar jag mest av allt att politiker fick det.
Intervjuerna visar ”hur människor kan vara i förhållande till sitt hem och sitt arbete, sitt förflutna och sina önskemål och behov. De stannar inte vid människors relationer till böcker, läsning och bibliotek. Det vore inte realistiskt: det skulle fresta oss till en överdriven uppfattning om läsandets andel i fråga om fyllande av mänskliga behov. Tvärtom måste det vara nyttigt att se läsandet i dess verkliga proportioner.”
Så klokt tänkt av en av mina favoritlärare, Åke Åberg.
Och jag tänker på att jag är priviligerad som genom livet mött så många människor som lärt mig att se och lyssna, att förstå att min verklighet, den är inte mycket mer än min verklighet. Den som tror sig sitta inne med den enda sanningen skrämmer mig.
Min mormor var arbetarkvinnan med elva barn, som i Ådalen i början av 1900-talet gav sig ut och föreläste. Det gjorde hon trots att folk tyckte att hon som bara var kvinna och som inte ens hade ”studert” borde ha vett att hålla tyst. ”Gud skapade kvinnan”, sa hon där uppe i talarstolen. ”Men han skapade henne inte för å bli trampad på. Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans.” Min farmors historia ser ut på annat sätt. Hon blev på ”det viset” utan att vara gift. Var hon våldtagen av bonden hon började arbeta åt redan som liten? Eller följde hon helt enkelt sin lust? Jag vet inte. Men vad jag vet är att skammen blev så stor att hon mördade sin förstfödda, blev satt i fängelse och att hon så länge hon levde förnekade det som hänt.

Det ligger ett grått molntäcke över Stockholm och det vägrar att flytta på sig. Vecka efter vecka seglar det fram, ser ut som om det rör sig bort någon annanstans, ligger ändå kvar. Men i mitt huvud, i min dator och på alla dessa papper är det solig sommar 1971. Solig och ändå något helt annat.
Snön faller!
Det är fullmåne. Ja det vet ju redan alla, som liksom jag, blir påverkade av den. Än en gång tänker jag då på mannen i Sri Lanka som berättade för mig, hur man vid fullmåne var ledig från sitt arbete och i stället gick till templet samt mediterade. Ingen alkohol serverades, inte ens på vårt turisthotell. Jag tycker om den tanken, inte med hjälp av droger förstärka eller stänga av känslohavet som är så lätt att drunkna i, utan stilla sig och ge tid för eftertanke, för det vi kanske annars springer ifrån.
Nytt år. Jag har tillbringat de sista dagarna av det gamla året med att åka skidor i stilla spår och att tänka över det som var år 2013. Livet och böckerna. De jag redan skrivit och de jag vill skriva. Jag är en människa full av ord, ja jag är överfull av dem. De bubblar inne i huvudet och jag orkar inte skriva en bråkdel av allt det som vill ut. Ja ofta bubblar de ut genom munnen också, ibland utan tillräckligt mycken eftertanke.
Den här ängeln köpte jag en sådan advent då det var mörkt både ute i verkligheten och inuti mig. När jag nu varje december plockar fram den blir jag påmind om att det ändå vänder. En dag vänder det. Och jag tänder den där gamla adventsstaken som följt mig varje jul ända sedan jag var liten och vet att också ett enda litet ljus kan lysa upp det djupaste mörker. Ljus när det är som allra mörkast det önskar jag er alla. God jul.

Nu är det advent på riktigt. Jag har plockat fram de gamla adventsstakarna från när jag var liten (och jag har även i år två lampor som lyser alltför svagt i dem, men något år framöver kommer jag att byta ut dem.) Katten Selma har som vanligt slagits med julbocken pappa gjorde och den stora tomten jag fick av moster Mary, samt gömt tomteluvan och ett av bockens horn. Jag har druckit glögg med bästa barnen, njutit middag med fina vänner samt enligt traditionen gråtit till Topelius julpsalm ”Giv mig ej glans,ej guld, ej prakt i signad juletid” på Operans jullunchkonsert.