Kategori: Doris
Tara
Ny bok
Att nästan falla. Och ändå stå kvar.
Det är kallt i vattnet, isar om fötterna, så där som det gjort hela sommaren. Jag ska snart långsamt gå i, sänka kroppen ned mellan stenarna, veta att hägern även denna dag kommer att bli skrämd, fälla ut sina breda vingar och flaxa iväg strax intill mig. Där nere vid vattnet, kommer tankarna, går, kommer åter.
Jag tänker på mamma som tyckte så mycket om att bada, som skulle krängt badmössan med plastblommor över sina permanentlockar och följt med mig ned i det kalla vattnet.
Jag tänker på tidningsrubrikerna om mamman och de tre barnen som dog i en lägenhetsbrand samma dag som de skulle vräkts därför att de inte betalat hyran. Vräkts. Tre barn. Jag tänker på när jag var barn och vårt hus skulle gå på exekutiv auktion därför att pappa än en gång lyckats dupera banken att ge honom ett lån som han söp upp. Det hade inte hjälpt att mamma gått runt till stadens banker och förklarat hur det var, bett dem att inte ge honom fler lån.
De skulle vräkas de tre barnen och mamman. Nu är de döda.
Jag tänker på R, som snabbt lärde sig mitt språk genom att läsa Kallifatides och Dostojevskij, genom att gå till biblioteket och läsa tre svenska dagstidningar varje dag. R som kan så mycket om datasäkerhet, som inte bara har en utbildning vi skulle behöva, utan mest av allt ett leende som det är svårt att inte bli glad över. Har? Eller hade? R som en fredagskväll denna sommar slängdes ut från boendet, togs ifrån sitt pass och kontokort. Som nu är så rädd, som inte äter, mest bara sover hos en av mina vänner.
Jag tänker på att jag denna sommar blev 65 år, att allt handlar om vad jag använt mitt liv till, vad vi alla använder våra liv till. Vad vi gör, gentemot dessa våra minsta. ”Vadhelst I haven gjort mot en dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig”. Orden från morgonsamlingarna, från söndagsskolan dånar ut över den snart hundra år gamla furan som av stormvinden böjer sig som om den skulle gå av. Men de gamla rötterna bär den ännu, tvingar den uppåt igen.
Jag går ned i vattnet, andungen som vant sig vid mig, som gärna simmar rätt nära, tittar på mig bortifrån vassen. ”Ingen simtur idag”, viskar jag, ”alltför kalla vindar blåser nu”. Just då kommer ännu en kraftig vind, tar tag i mig så att jag nästan blåser omkull. Jag faller inte, mina breda fötter griper tag om jorden, stenen. Nästan, nästan faller jag. Men bara nästan.
Ny intervju
Allers 32
Chefstidningen
Känslostark
För snart en vecka sedan, blev det en Drunkna-inte-i-dina-känslor-helg. Maggan Hägglunds och min bok, som kom ut 2012, hamnade åter i både i Dagens Nyheter och Expressen och ligger dessutom efter alla dessa år på sjätte plats, på Adlibris pockettopp. Och det just när Maggan och jag skriver på en ny bok för sensitivt begåvade, HSP, högkänsliga eller vad man nu väljer att kalla oss som har det personlighetsdraget. Bara man inte säger överkänslig – för nä överkänsliga är vi inte.
Den nya boken handlar om att vara känslostark och att kunna sätta gränser (något som vi två inte varit så bra på, men som vi alltmer lärt oss) Därför var jag extra glad när jag på loppis hittade min gamla favoritbok, som jag tyvärr slängt bort. Susann vid gränspolisen! Mycket lämplig titel just nu. Min högkänsliga mamma, som annars inte hade så mycket ork eller tid att läsa, högläste den här boken för mig. Hon grät hejdlöst och kunde inte sluta läsa. Det var kallt i rummet och vi satt intill kakelugnen som värmde oss. Nu ser jag framemot att det blir helg så att jag får läsa den igen. Kära Susann vid gränspolisen vad jag är nyfiken på vad du sa mig och mamma, vi som båda var så dåliga på att sätta gränser.
Spirande kärleksört och välputsade fasader
Vårljuset smyger sig fram, överraskar vissa dagar med att avslöja allt gammalt damm som varit dolt i mörkret. Och bokrean är här. Där kan man hitta min senaste roman, ”Himlen bar inga moln”, en bok som även den vill avslöja det som gömts undan.
Det är min fjärde och avslutande roman i en svit som alla handlar om det som döljs bakom de välputsade fasaderna, om hur sexuella övergrepp följer den som varit utsatt och om hur skam och skuld biter sig fast. Om den som påstås vara ond och den man egentligen ska akta sig för, om att vara ung idag och om att ha varit det under 70-talets politiska kamp. Och om att inte ge upp, att det aldrig är försent.
Men också en bok om vänskap och kärlek, om vad som händer när gamla sår hindrar oss från att få den närhet, som vi egentligen önskar oss mer än något annat. I mer än tjugo år har jag arbetat med att hjälpa till med relationer som inte fungerar bra. Lyssnat, ställt frågor, lagt pussel och sparkat undan mattor som det samlats en massa damm under. Ja varit som Astrid Lindgrens Rumpnissar som muttrar ”Voffor gör di på detta viset?” Varför äter de tårta och låtsas trevlighet när de egentligen är så arga på varandra? Varför springer de så fort utan att någonsin fundera vart de är på väg? Varför pratar de om den goda arbetsgemenskapen när en aldrig får vara med? Gång på gång har trollen spruckit när de kommit fram i ljuset. Gång på gång har jag erfarit att gamla relationer och händelser påverkar de relationer vi har idag, ända tills vi gör upp med dem. Så enkelt och så svårt.
Kärleksörten på vår balkong har börjat skjuta små gröna skott. Den har överlevt vinter, flytt och hårda törnar, som om ingenting är för sent eller för svårt. Som om den vill påminna mig om det jag skriver om, att förändring är möjlig, att hopp finns.
Att skriva i disponentens villa
Vart tar tiden vägen? Det undrar jag ofta, inte minst så här i början av ett nytt år. ”Hela advent låg jag hemma i sängen med influensa och hösten, den bara försvann”, hör jag mig själv säga. Men det gjorde den ju inte alls. I höstas var jag fyra hela veckor i Kavallahuset i Grekland. Skrev, skrev, skrev, i anteckningsböcker, på lösa papper och i min dator Ibland hade jag famnen så full av alla skrivböcker och pennor att jag fick lov att bära vindruvsklasen jag plockat i trädgården på ett något annorlunda vis. Medan jag var där bad Jane Morén mig att skriva om min skrivarvistelse i tidskriften Klass. Jag sa genast ja. En tidskrift som ”ger klassamhället ansikten”, den kunde jag inte annat än säga ja till. I länken här nedan kan du läsa artikeln om vad som egentligen händer då jag skriver och hur länge det dröjt innan jag gett mig själv den tiden. Ja så är det förstås också om när jag blev inlåst i en kyrka, om konstiga sammanträffanden, Gunnar Wiklund och vad jag pratar med min döda mamma om,
Skrivro vid Egeiska havet KLASS 4 2016
Dan före dan
Är det nu plötsligt! Och jag vet inte riktigt hur det gått till, men alla fyra adventsljusen är i alla fall tända. När jag ser på den slitna ljusstaken och den än mer slitna Maria som står där i bakgrunden, så tänker jag på temat för årets julkalender i TV. ”Även den minsta varelse kan få den största betydelse”. Nu mer än någonsin behöver vi tänka på de orden och göra som Selma i kalendern, behålla våra hjärtan rena och ta vårt uppdrag på allvar. Vi kan få den största betydelse.Inte minst i en mörk tid.
Och om man så här dan före dan inte gjort julmaten, om man inte vill, hinner eller orkar, då kan man göra som kvinnan i min novell, ”Vintern då allting frös”. Hon som plötsligt tröttnat på att göra allt det hon egentligen inte vill. Där har hon slitit hela livet och dessutom varit avundsjuk på sin kusin Eva-Liisa. Inte bara därför att hon var den söta med självlockigt hår när de var små, utan även för att det alltid varit hon som fått beröm, fastän hon inte varit förtjänt av det och för att det var hon som ärvde den där breda guldkedjan efter deras mormor. Till råga på allt blir hennes pappa på gamla dagar tillsammans med Eva-Liisas mamma Greta. Och hennes egen döda mamma spökar och är inte alls arg för det, utan säger att hon ska unna Greta och pappan det där. Hon har ju haft sitt hon också. Och här kommer nu ett litet utdrag ur den långa novellen, några tips hur man fuskar med julmatslagandet.
”Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.
Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.
– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.
Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.
– Kan man göra så, fnissade min pappa.
– Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.
– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.
(Vill du läsa hela npvellen så finns den både som ljudbok och e-bok samt i samlingsvolymen ”Gamla Synder”)
