Doris

Sverige 2014

Nästan vart tionde barn i Bredängsskolan har inte någon fast bostad. Detta är Sverige 2014.

Åtta till tio procent av våra barn har vad vi kallar ett otryggt boende, det är hotell det är jourhem och det är många som bor i andra hand och flyttar runt i hela Stockholms stad och får väldigt långa resor, säger Ewa Sarèn som är biträdande rektor på skolan.”


Och jag minns då för länge sedan, när huset jag bodde i som barn, skulle säljas på exekutiv auktion därför att pappa supit upp pengarna, jag minns mammas och mina vakna nätter. Jag minns alldeles för mycket. Och jag tänker på att den som fattar besluten som gör att barnen i Bredäng inte har ett fast ställe att bo på, den har inte varit med om att inte ha någonstans att läsa sina läxor, den har inte varit med om att inte veta var man kan sova den natten, den har inte varit med om mardrömmarna som aldrig helt försvinner. Jag tänker på att vi någon gång måste besinna oss.

Jag är med i en bokklubb som igår pratade böcker i ett torn som sträcker sig högt upp över Stockholms tak. Under snart tio år har vi med böcker och matsäckskorg klättrat uppför trapporna till den svindlande vackra utsikten. På vägen upp finns den här skylten. ”Det byggdes bra med glädje”. Jag blir lika glad varje gång jag ser den. De där fem orden säger så mycket. Och jag önskar barnen i Bredäng människor som ser och hör, som reagerar och skriker så högt att taken lyfter sig och seglar iväg. Jag önskar dem bostäder som byggs bra med glädje, jag önskar dem skolbibliotek och lärare som ger dem ord att söka sig sina vägar. Jag önskar dem utsikt och framtidstro. 

boktornet skylt

 

Doris

”Vad verkligheten kan bjuda på”

Jag hittade ett kompendium från1978, när jag gick på Bibliotekshögskolan. Varför har jag sparat det, jag som annars slängt det mesta från alla kurser och utbildningar som jag gått genom åren? När jag bläddrar bland pappersarken, förstår jag varför. Kompendiet är en diger lunta med ett urval intervjuer som vi elever gjorde utifrån ”profiler, problem, situationer och sammanhang som verkligheten kan bjuda på”. Visst säger de mycket de orden, ”som verkligheten kan bjuda på”? Storläsare och ingenting-läsare, bergssprängare, eltekniker, sömmerskor, svetsare, hemmafruar, trafikmästare, lantbrukare, Andrzrej med politisk asyl, min mamma, som mest läste Hällebäcks gård och moster Svea som hela livet längtat till bokstäverna, men som först som gammal fick tid och möjlighet att läsa.

Det var mycket vi blivande bibliotekarier lärde oss av de där intervjuerna. Om de vi skulle möta och de vi borde möta, fastän de inte brukade besöka ett bibliotek. Och jag önskar att alla blivande bibliotekarier, lärare, läkare och andra som i sitt arbete möter människor, fick som uppgift av sina lärare att undersöka ”vad verkligheten kan bjuda på”. Kanske önskar jag mest av allt att politiker fick det.

Intervjuerna visar ”hur människor kan vara i förhållande till sitt hem och sitt arbete, sitt förflutna och sina önskemål och behov. De stannar inte vid människors relationer till böcker, läsning och bibliotek. Det vore inte realistiskt: det skulle fresta oss till en överdriven uppfattning om läsandets andel i fråga om fyllande av mänskliga behov. Tvärtom måste det vara nyttigt att se läsandet i dess verkliga proportioner.” 

Så klokt tänkt av en av mina favoritlärare, Åke Åberg.

Och jag tänker på att jag är priviligerad som genom livet mött så många människor som lärt mig att se och lyssna, att förstå att min verklighet, den är inte mycket mer än min verklighet. Den som tror sig sitta inne med den enda sanningen skrämmer mig.

Doris

Min kvinnohistoria

mormor johanna fotoMin mormor var arbetarkvinnan med elva barn, som i Ådalen i början av 1900-talet gav sig ut och föreläste. Det gjorde hon trots att folk tyckte att hon som bara var kvinna och som inte ens hade ”studert” borde ha vett att hålla tyst. ”Gud skapade kvinnan”, sa hon där uppe i talarstolen. ”Men han skapade henne inte för å bli trampad på. Föttera ha vi fått för å promener mä tesammans.” Min farmors historia ser ut på annat sätt. Hon blev på ”det viset” utan att vara gift. Var hon våldtagen av bonden hon började arbeta åt redan som liten? Eller följde hon helt enkelt sin lust? Jag vet inte. Men vad jag vet är att skammen blev så stor att hon mördade sin förstfödda, blev satt i fängelse och att hon så länge hon levde förnekade det som hänt.Till min kvinnohistoria hör även min mamma som slet ont hela sitt liv, men som också hade modet att säga ”hit går jag aldrig mer, nu kan ni städa själva”, till de som försökte sätta sig på henne. Dit hör jag själv som tigit och skämts men som också skrikit högt och ofta, som slagits för det jag trott på och ibland gått vilse men oftare trampat upp nya stigar tillsammans med andra.

Min kvinnohistoria hänger samman med förtryck och sexuella övergrepp, med att falla, slå sig hårt men ändå resa sig upp igen. Jag skulle önska att allt det vore historia, men det är det ju inte. Vi behöver slå vakt om det vi redan uppnått. Vi behöver fortsätta kampen mot sexuella övergrepp, fysisk och psykisk misshandel, människohandel och näthat.  

Och vi behöver fundera över hur världen ser ut. Är det rimligt att det skiljer 3,6 miljoner i livsinkomst mellan en man och en genomsnittlig kvinna? Framför allt inte därför att de får olika lön för samma arbete utan därför att de har olika arbeten. Och nu citerar jag Kajsa Ekis Ekman i dagens DN;

”Enligt det rådande svenska sättet att se på jämställdhet, är lösningen att få kvinnor att gå in i mansdominerade yrken och tvärtom. Över 400 statliga projekt har haft som mål att minska könssegregationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har delvis lyckats – i dag dominerar kvinnor på många av de utbildningar som tidigare varit manliga reservat.

Men kärnfrågan är trots allt vilka uppgifter som värderas högst. Och här är det så att de arbeten som är av fundamental betydelse för att ett samhälle ska kunna fungera – ta hand om barn, sjuka, gamla, dela ut post – är de som betalas sämst. I privat som i offentlig sektor. Mellan en dataspelsutvecklare och en barnskötare skiljer det 20.000 i månadslön. Men om ingen tar hand om dataspelsutvecklarens barn, om ingen städar hans kontor, om ingen vårdar hans mamma – kan han inte gå till jobbet. Visst skapar han värde och tillväxt, men, som Katrine Kielos har skrivit, så kräver det att mängder av kvinnor och arbetare redan krattat vägen. Varför vänder vi inte på allt? Och belönar de viktiga jobben bäst? 40.000 i månaden till barnskötaren, 20.000 till dataspelsutvecklaren, säger jag.”

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kajsa-ekis-ekman-krav-pa-lika-lon-racker-inte/

 

 

 

 

 

 

Aktuellt

I Allers

allers”– Att vara högkänslig är ett personlighetsdrag. Ofta blir extra känsliga personer misstagna för att vara blyga och introverta, men känsligheten kan också kombineras med ett starkt driv utåt, säger Doris.”

Läs hela artikeln i Allers nr 10.

Doris

Den jag egentligen är

Ljuset kliver in genom dörren och ger mig precis som många år tidigare, lust att sortera, slänga och ge plats för något nytt. Så mitt bland alla dessa kassar med gamla manusblad till pappersåtervinningen, böcker, prydnadssaker och kläder till Myrorna, hittar jag en enda barnsko. Min prinsess-sko. Tretorns vita plast kantad med skinn. Luggsliten, sprucken. Så fin jag kände mig i den. Så mycken kärlek som finns i den.

Nu står min sko på skrivbordet. Den får bli kvar och påminna mig om något vi talade om när jag jobbade med transaktionsanalys – att våga vara den jag egentligen är, tillbaka till den jag en gång var innan jag fick instruktioner om annat. En prinsessa med självklar rätt att med stora kliv ge sig ut i världen.

barnsko min

 

Doris

Någon annanstans

manusbladDet ligger ett grått molntäcke över Stockholm och det vägrar att flytta på sig. Vecka efter vecka seglar det fram, ser ut som om det rör sig bort någon annanstans, ligger ändå kvar. Men i mitt huvud, i min dator och på alla dessa papper är det solig sommar 1971. Solig och ändå något helt annat.

Nyheter

Jag tar stryket!

I morse tänkte jag på Bodil Malmsten. Inte bara därför att jag tycker så mycket om den bok av henne som jag nyss läst. (”Mitt första liv – Den gudarna älskar dör inte”) Utan mest av allt därför att jag såg mitt eget skrivbord och då mindes det hon skrivit någon annanstans. Hon städar varje kväll sitt skrivbord så att det ska vara rent och fint när hon nästa morgon sätter sig där för att skriva. Tänk om jag kunde bli så klok.

Annars läser jag just nu Margareta Strömstedts ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”. (Det är en bok jag skulle kunnat läsa bara för titeln) Innan jag började läsa den var jag lite rädd att bli besviken, jag har ju tyckt så mycket om hennes tidigare böcker, inte minst ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Men nu, när jag snart läst ut den, ångrar jag bara att jag lånade den på biblan i stället för att köpa den, det här är en sådan där bok att stryka under i och skriva ja, ja , ja i. Inte minst fäster jag mig vid berättelsen om hennes lillebror som pappan försöker få att avstå från saker genom att hota med stryk.

”Jag tar stryket! skrek min bror och sprang iväg bort mot smedens.

 ”Jag tar stryket!” Det blev ett mantra som så småningom flyttade in i min egen hjärna i de limbo-trakter mellan hjärnstammen och hjärnbarken där synapser blixtrar och där det dånar av kreativitet. Den som är rädd för stryk kan inte skapa.

 Därför måste vi alla, både barn och vuxna, ta till oss min lillebrors djärva rop: ”Jag tar stryket!” ”

Jaa Margareta Strömstedt jag tar stryket!