Hitta din känslostyrka – med Maggan Hägglund
Hitta din känslostyrka – med Maggan Hägglund
För snart en vecka sedan, blev det en Drunkna-inte-i-dina-känslor-helg. Maggan Hägglunds och min bok, som kom ut 2012, hamnade åter i både i Dagens Nyheter och Expressen och ligger dessutom efter alla dessa år på sjätte plats, på Adlibris pockettopp. Och det just när Maggan och jag skriver på en ny bok för sensitivt begåvade, HSP, högkänsliga eller vad man nu väljer att kalla oss som har det personlighetsdraget. Bara man inte säger överkänslig – för nä överkänsliga är vi inte.
Den nya boken handlar om att vara känslostark och att kunna sätta gränser (något som vi två inte varit så bra på, men som vi alltmer lärt oss) Därför var jag extra glad när jag på loppis hittade min gamla favoritbok, som jag tyvärr slängt bort. Susann vid gränspolisen! Mycket lämplig titel just nu. Min högkänsliga mamma, som annars inte hade så mycket ork eller tid att läsa, högläste den här boken för mig. Hon grät hejdlöst och kunde inte sluta läsa. Det var kallt i rummet och vi satt intill kakelugnen som värmde oss. Nu ser jag framemot att det blir helg så att jag får läsa den igen. Kära Susann vid gränspolisen vad jag är nyfiken på vad du sa mig och mamma, vi som båda var så dåliga på att sätta gränser.
Vårljuset smyger sig fram, överraskar vissa dagar med att avslöja allt gammalt damm som varit dolt i mörkret. Och bokrean är här. Där kan man hitta min senaste roman, ”Himlen bar inga moln”, en bok som även den vill avslöja det som gömts undan.
Det är min fjärde och avslutande roman i en svit som alla handlar om det som döljs bakom de välputsade fasaderna, om hur sexuella övergrepp följer den som varit utsatt och om hur skam och skuld biter sig fast. Om den som påstås vara ond och den man egentligen ska akta sig för, om att vara ung idag och om att ha varit det under 70-talets politiska kamp. Och om att inte ge upp, att det aldrig är försent.
Men också en bok om vänskap och kärlek, om vad som händer när gamla sår hindrar oss från att få den närhet, som vi egentligen önskar oss mer än något annat. I mer än tjugo år har jag arbetat med att hjälpa till med relationer som inte fungerar bra. Lyssnat, ställt frågor, lagt pussel och sparkat undan mattor som det samlats en massa damm under. Ja varit som Astrid Lindgrens Rumpnissar som muttrar ”Voffor gör di på detta viset?” Varför äter de tårta och låtsas trevlighet när de egentligen är så arga på varandra? Varför springer de så fort utan att någonsin fundera vart de är på väg? Varför pratar de om den goda arbetsgemenskapen när en aldrig får vara med? Gång på gång har trollen spruckit när de kommit fram i ljuset. Gång på gång har jag erfarit att gamla relationer och händelser påverkar de relationer vi har idag, ända tills vi gör upp med dem. Så enkelt och så svårt.
Kärleksörten på vår balkong har börjat skjuta små gröna skott. Den har överlevt vinter, flytt och hårda törnar, som om ingenting är för sent eller för svårt. Som om den vill påminna mig om det jag skriver om, att förändring är möjlig, att hopp finns.
Vart tar tiden vägen? Det undrar jag ofta, inte minst så här i början av ett nytt år. ”Hela advent låg jag hemma i sängen med influensa och hösten, den bara försvann”, hör jag mig själv säga. Men det gjorde den ju inte alls. I höstas var jag fyra hela veckor i Kavallahuset i Grekland. Skrev, skrev, skrev, i anteckningsböcker, på lösa papper och i min dator Ibland hade jag famnen så full av alla skrivböcker och pennor att jag fick lov att bära vindruvsklasen jag plockat i trädgården på ett något annorlunda vis. Medan jag var där bad Jane Morén mig att skriva om min skrivarvistelse i tidskriften Klass. Jag sa genast ja. En tidskrift som ”ger klassamhället ansikten”, den kunde jag inte annat än säga ja till. I länken här nedan kan du läsa artikeln om vad som egentligen händer då jag skriver och hur länge det dröjt innan jag gett mig själv den tiden. Ja så är det förstås också om när jag blev inlåst i en kyrka, om konstiga sammanträffanden, Gunnar Wiklund och vad jag pratar med min döda mamma om,
Är det nu plötsligt! Och jag vet inte riktigt hur det gått till, men alla fyra adventsljusen är i alla fall tända. När jag ser på den slitna ljusstaken och den än mer slitna Maria som står där i bakgrunden, så tänker jag på temat för årets julkalender i TV. ”Även den minsta varelse kan få den största betydelse”. Nu mer än någonsin behöver vi tänka på de orden och göra som Selma i kalendern, behålla våra hjärtan rena och ta vårt uppdrag på allvar. Vi kan få den största betydelse.Inte minst i en mörk tid.
Och om man så här dan före dan inte gjort julmaten, om man inte vill, hinner eller orkar, då kan man göra som kvinnan i min novell, ”Vintern då allting frös”. Hon som plötsligt tröttnat på att göra allt det hon egentligen inte vill. Där har hon slitit hela livet och dessutom varit avundsjuk på sin kusin Eva-Liisa. Inte bara därför att hon var den söta med självlockigt hår när de var små, utan även för att det alltid varit hon som fått beröm, fastän hon inte varit förtjänt av det och för att det var hon som ärvde den där breda guldkedjan efter deras mormor. Till råga på allt blir hennes pappa på gamla dagar tillsammans med Eva-Liisas mamma Greta. Och hennes egen döda mamma spökar och är inte alls arg för det, utan säger att hon ska unna Greta och pappan det där. Hon har ju haft sitt hon också. Och här kommer nu ett litet utdrag ur den långa novellen, några tips hur man fuskar med julmatslagandet.
”Det var efter det där besöket jag fått av mamma som jag tänkte att nu åker jag till Grekland. Nu skiter jag högaktningsfullt i alla deras skinkor och sillen. Eva-Liisa hon kan behålla det där guldarmbandet, fult var det ju egentligen. Det passar henne perfekt hon som också blivit så ful.
Och sen tänkte jag det bästa av allt. Jag är inte någon god människa tänkte jag, här har jag gått och ansträngt mig och låtsats det hela livet men nu får det faktiskt vara nog. Bara timmen efteråt bokade jag den där resan till Grekland.
– När kommer du hem då, undrade pappa lite försiktigt när jag berättade det för honom. Utan att tänka efter klappade jag honom lite försiktigt på kinden och han sa faktiskt inte ett enda ord om kannibaler och vildar.
Jag svarade att det visste jag då rakt inte, men jag lovade att skicka några vykort och att ringa på julafton. Efter lite tvekan lutade jag mig sedan fram och viskade till honom att om nu inte Eva-Liisa kom dit och gjorde de där världens godaste köttbullarna till jul så kunde han köpa dem jag brukade köpa på Konsum. Jag berättade hur han skulle lägga dem i stekpannan när Greta var på syjuntan, salta dem lite extra och sedan gå ut med förpackningen i soptunnan innan hon kom hem.
– Kan man göra så, fnissade min pappa.
– Absolut, så kan man göra och är det så att du vill ha inlagda sillen hemlagad så kan du köpa den på samma ställe. Jag brukar ta den som det är extrapris på just då. Släng burken innan hon kommer hem bara och så skivar du rejält med rödlök och purjolök ovanpå. Gör den när hon går till graven då brukar hon ju vilja vara ensam och så kommer du ihåg att säga att du jobbat hårt med den och att det är mammas specialinläggning och att den är det godaste du vet.
– Du är min dotter du, sa pappa stolt och klappade mig lite tafatt på ryggen.
(Vill du läsa hela npvellen så finns den både som ljudbok och e-bok samt i samlingsvolymen ”Gamla Synder”)
skriver jag om pekfingervalser, Gunnar Wiklund, att bli instängd i en kyrka och mest av allt om skrivarro….
För några år sedan blev jag ombedd av tidskriften Bang att skriva en artikel på temat kropp. Det jag skrev hade rubriken ”Allt det generalskorna inte vet något om”. Jag tänker på den artikeln nu, när jag skriver helt andra saker. Eller kanske skriver jag inte alls annat, kanske återkommer jag ständigt till samma sak i olika skepnader. Jag vet inte. Och det är en sak generalskor aldrig skulle säga. De vet. Och det som de vet, det är sanningen. Det är ingen slump att jag just nu tänker på vad jag då skrev. Dels handlar det förstås om de krafter i som försöker få oss att tro att kvinnan inte har rätt att äga sin egen kropp. Men det som skrämmer och oroar mig idag är också tron på de enkla svaren, de svartvita ”sanningarna”. Och mest av allt skrämmer och oroar mig föraktet för svaghet. Trampet nedåt, på den som redan ligger. Illusionen om det perfekta livet och den perfekta kroppen, den illusion som får oss att blunda och hålla för öronen för att stänga verkligheten ute.
Det här är artikeln:
Min kropp har alltid varit klok. Och när den varit som klokast har jag förbannat den som mest.
Dagligen klagar jag på hur den beter sig. Inte särskilt mycket på hur den ser ut. Alltså stämmer jag inte in på myten om att kvinnor ständigt är missnöjda över sina kroppars utseende. Men jag har å andra sidan en livslång erfarenhet av att klaga över hur den bär sig åt. Ilsket har jag protesterat mot dess protester. När den värkt och skrikit har jag bara sprungit lite fortare så att jag skulle slippa lyssna på den. Då har jag straffat den som om den inte borde få finnas. I min kropp har jag lagrat, har jag gömt och glömt det som inte fått finnas i verkligheten. Som en enda stor container till brädden fylld av obekväma sanningar och känslor. Som Stockholms ständigt överfyllda återvinningscontainrar. Huggtandade råttor där tätt intill.
Mot detta har min kropp värjt sig. Jag har krampat, svimmat, svultit, kräkts och överätit. För att slippa se har jag sprutat frätande vätskor i mitt öga utan att mitt medvetna jag förstod vad jag gjorde.
Jag tränar mig numer att klappa på kroppen, att vårda den, att ge den vad den skriker efter. Och det kan man ju undra varför jag inte gjort tidigare.
Jag har samtal som yrke. Jag har jobbat med unga kvinnor som varit anorektiskt tunna, med andra som ätit sig till stillhet och dåsighet. Jag har jobbat med en ung kvinnlig chef som grät över sina ständiga infektioner eftersom hon inte hade tid att vara sjuk, att vila. Jag har jobbat med den redan sönderstressade tonårsflickan, med den unga förtvivlade kvinna vars mage styrde hennes liv.
Ofta tänker jag då på när jag var liten och jag och min brevvän klagade på våra svullna halsar. Så fortsatte vi svälja alltmer.
”Nu får du sluta växa” sa de när jag var barn och de tyckte att jag blev för lång, för mager, för blek. Då slutade jag lydigt växa. Precis som jag ofta slutat växa, när någon annan haft behov av att jag skulle stilla mig, sänka mig. Men ibland har jag varken stillat mig eller sänkt mig. Ofta har jag skrikit och rasat. När jag skrek åt min alkoholiserade pappa sa han alltid ”Bli inte hysterisk”. Detsamma sa läkaren när jag födde mitt första barn. Och ombudsmannen från SKTF när jag påpekade orimliga arbetsförhållanden. Hyresvärden för vårt kontor, kallade oss däremot bakom ryggen för klimakteriekärringar. Och det var väl samma sak. Hysteria är grekiska för livmodern. De jävla livmödrarna bråkar.
Det finns människor som inte bara äger sin egen kropp utan även andras. Det har det alltid funnits. Sådana som tagit vad de vill ha, som våldtagit kön eller arbetskraft. Idag är de många. Idag är de mer självbelåtna än någonsin. De är aldrig hysteriska. De talar med välmodulerad stämma, de besöker gärna de lagom behövande med nybakade kakor och svala fingrar.
När sådana människor hör något från verkligheten, säger de, ”så farligt kan det väl inte ha varit”. De uttalar sig utifrån sina egna kroppar om klimakteriet, de säger att om vi alla bara var så kloka som de och åt och rörde sig som de, skulle inga problem finnas. De vet att sjuka inte är sjuka. De tycker att folk väl får lov att rycka upp sig och de vet att de människor som har ont i axlar och nacke, i rygg och i själ, egentligen bara är arbetsovilliga. Kanske vet de det just därför att de själva inte har någon själ.
Det finns sådana som tror sig äga inte bara sin egen utan även andras kroppar. Dock vet de inte att de intet äger.
Det finns de som fuskar med bidrag, som fuskar med det mesta. Det finns de som utsätter sina kroppar för allt det de inte borde utsätta dem för. Att veta att de finns måste inte innebära varken att acceptera eller att fördöma. Det kan vara att ibland undra varför, att förstå att människan alltid har sin historia och att vi inte alltid väljer den. Men också att inse att vi ofta kan välja. Jag tror inte på att göra människan till offer, att tycka synd om och ge bidrag i stället för hjälp till självhjälp. Men vad jag ännu mindre tror på är dessa självutnämnda – och ibland officiellt utnämnda – generalskor som har arbete, pengar, friska kroppar. De som därmed vet hur det är.
Genom hela mitt liv har jag kunnat ta ett större ansvar för min kropp än vad jag gjort. Det innebär inte att jag inte försökt. Det innebär inte att jag är ett offer.
Är min kropp privat? Åtminstone borde den vara det. Men med allt den rymt, är den det?
Och när ska vi vräka generalskorna överbord? När ska de få simma i det riktigt kalla vattnet?
Det här är en sanning; genom hela mitt liv har jag sprungit från min kropp, har jag plågat den att orka mer än vad den förmår. Det här är också en sanning; genom hela mitt vuxna liv har jag arbetat hårt med att vårda min kropp, med massage, terapier, sjukgymnastik, akupunktur, motion, vitaminer, healing och hälsokost. Är jag ond eller god? Är jag offer eller förövare? Eller är jag helt enkelt en människa som genom allt det jag varit med om lärt mig förstå att livet inte alltid är så enkelt att det kan ryckas upp.
I Ulla-Britt Wennerströms doktorsavhandling Den kvinnliga klassresan finns ett citat av mig där jag talar om den sorg jag känner över allt vad jag kämpat eftersom jag kämpat hela mitt liv. Men också en egen glädje och beundran över vad jag klarat av och tagit mig genom. Ibland när jag om kvällarna smörjer mina knöliga fötter tänker jag på kampen och talar vänligt till fötterna. Du har varit med om mycket du, säger jag medan jag klappar på vänsterfoten. En krigares fötter, en livmoders fötter. Fötter som ska bära hela den kropp jag äger, den kropp som är så klok. Inte fan vet generalskorna något om det.