”När det förstelnade sätts i rörelse”, står det i det manus jag just nu skriver på. Kanske skriver jag alltid om det? Om när det förstelnade sätts i rörelse, om när det förflutna kommer i kapp.
Solen har just trängt sig ut mellan molnen utanför fönstret. Idag sitter jag på Kungliga biblioteket och skriver. Eller snarare står och skriver, min rygg skriker och vill mig inte väl just nu. Jag skriker tillbaka.
Hur kan man få en så stel rygg när man skriver om det förstelnade? Kroppen är en skrattspegel. Och jag sätter ständigt den där kroppen i rörelse för att den inte ska stelna, men ändå gör den det.

Körsbärsträden blommar i Kungsträdgården, björken har musöron och min kärleksört har redan vuxit flera centimeter. Det är på det jag måste tänka, det är det som jag måste se. Ibland måste man fokusera sin blick, rikta in sina ögon, för en stund vila från det smärtsamma.
I natt drömde jag att jag hade så ont i mitt vänstra öga, att jag inte visste hur jag skulle stå ut, så kom jag i drömmen på att jag skulle lägga handen över det smärtande ögat och i mörkret klingade smärtan av. I halvt vaket tillstånd lade jag sedan märke till att jag hade sovmasken på mig och när jag tog av mig den upphörde drömmens och verklighetens bultande bakom mina ögonglober.