För några år sedan blev jag ombedd av tidskriften Bang att skriva en artikel på temat kropp. Det jag skrev hade rubriken ”Allt det generalskorna inte vet något om”. Jag tänker på den artikeln nu, när jag skriver helt andra saker. Eller kanske skriver jag inte alls annat, kanske återkommer jag ständigt till samma sak i olika skepnader. Jag vet inte. Och det är en sak generalskor aldrig skulle säga. De vet. Och det som de vet, det är sanningen. Det är ingen slump att jag just nu tänker på vad jag då skrev. Dels handlar det förstås om de krafter i som försöker få oss att tro att kvinnan inte har rätt att äga sin egen kropp. Men det som skrämmer och oroar mig idag är också tron på de enkla svaren, de svartvita ”sanningarna”. Och mest av allt skrämmer och oroar mig föraktet för svaghet. Trampet nedåt, på den som redan ligger. Illusionen om det perfekta livet och den perfekta kroppen, den illusion som får oss att blunda och hålla för öronen för att stänga verkligheten ute.

Det här är artikeln:

Min kropp har alltid varit klok. Och när den varit som klokast har jag förbannat den som mest.

Dagligen klagar jag på hur den beter sig. Inte särskilt mycket på hur den ser ut. Alltså stämmer jag inte in på myten om att kvinnor ständigt är missnöjda över sina kroppars utseende. Men jag har å andra sidan en livslång erfarenhet av att klaga över hur den bär sig åt. Ilsket har jag protesterat mot dess protester. När den värkt och skrikit har jag bara sprungit lite fortare så att jag skulle slippa lyssna på den. Då har jag straffat den som om den inte borde få finnas. I min kropp har jag lagrat, har jag gömt och glömt det som inte fått finnas i verkligheten. Som en enda stor container till brädden fylld av obekväma sanningar och känslor. Som Stockholms ständigt överfyllda återvinningscontainrar. Huggtandade råttor där tätt intill.

Mot detta har min kropp värjt sig. Jag har krampat, svimmat, svultit, kräkts och överätit. För att slippa se har jag sprutat frätande vätskor i mitt öga utan att mitt medvetna jag förstod vad jag gjorde.

Jag tränar mig numer att klappa på kroppen, att vårda den, att ge den vad den skriker efter. Och det kan man ju undra varför jag inte gjort tidigare.

Jag har samtal som yrke. Jag har jobbat med unga kvinnor som varit anorektiskt tunna, med andra som ätit sig till stillhet och dåsighet. Jag har jobbat med en ung kvinnlig chef som grät över sina ständiga infektioner eftersom hon inte hade tid att vara sjuk, att vila. Jag har jobbat med den redan sönderstressade tonårsflickan, med den unga förtvivlade kvinna vars mage styrde hennes liv.

Ofta tänker jag då på när jag var liten och jag och min brevvän klagade på våra svullna halsar. Så fortsatte vi svälja alltmer.

”Nu får du sluta växa” sa de när jag var barn och de tyckte att jag blev för lång, för mager, för blek. Då slutade jag lydigt växa. Precis som jag ofta slutat växa, när någon annan haft behov av att jag skulle stilla mig, sänka mig. Men ibland har jag varken stillat mig eller sänkt mig. Ofta har jag skrikit och rasat. När jag skrek åt min alkoholiserade pappa sa han alltid ”Bli inte hysterisk”. Detsamma sa läkaren när jag födde mitt första barn. Och ombudsmannen från SKTF när jag påpekade orimliga arbetsförhållanden. Hyresvärden för vårt kontor, kallade oss däremot bakom ryggen för klimakteriekärringar. Och det var väl samma sak. Hysteria är grekiska för livmodern. De jävla livmödrarna bråkar.

Det finns människor som inte bara äger sin egen kropp utan även andras. Det har det alltid funnits. Sådana som tagit vad de vill ha, som våldtagit kön eller arbetskraft. Idag är de många. Idag är de mer självbelåtna än någonsin. De är aldrig hysteriska. De talar med välmodulerad stämma, de besöker gärna de lagom behövande med nybakade kakor och svala fingrar.

När sådana människor hör något från verkligheten, säger de, ”så farligt kan det väl inte ha varit”. De uttalar sig utifrån sina egna kroppar om klimakteriet, de säger att om vi alla bara var så kloka som de och åt och rörde sig som de, skulle inga problem finnas. De vet att sjuka inte är sjuka. De tycker att folk väl får lov att rycka upp sig och de vet att de människor som har ont i axlar och nacke, i rygg och i själ, egentligen bara är arbetsovilliga. Kanske vet de det just därför att de själva inte har någon själ.

Det finns sådana som tror sig äga inte bara sin egen utan även andras kroppar. Dock vet de inte att de intet äger.

Det finns de som fuskar med bidrag, som fuskar med det mesta. Det finns de som utsätter sina kroppar för allt det de inte borde utsätta dem för. Att veta att de finns måste inte innebära varken att acceptera eller att fördöma. Det kan vara att ibland undra varför, att förstå att människan alltid har sin historia och att vi inte alltid väljer den. Men också att inse att vi ofta kan välja. Jag tror inte på att göra människan till offer, att tycka synd om och ge bidrag i stället för hjälp till självhjälp. Men vad jag ännu mindre tror på är dessa självutnämnda – och ibland officiellt utnämnda – generalskor som har arbete, pengar, friska kroppar. De som därmed vet hur det är.

Genom hela mitt liv har jag kunnat ta ett större ansvar för min kropp än vad jag gjort. Det innebär inte att jag inte försökt. Det innebär inte att jag är ett offer.

Är min kropp privat? Åtminstone borde den vara det. Men med allt den rymt, är den det?

Och när ska vi vräka generalskorna överbord? När ska de få simma i det riktigt kalla vattnet?

Det här är en sanning; genom hela mitt liv har jag sprungit från min kropp, har jag plågat den att orka mer än vad den förmår. Det här är också en sanning; genom hela mitt vuxna liv har jag arbetat hårt med att vårda min kropp, med massage, terapier, sjukgymnastik, akupunktur, motion, vitaminer, healing och hälsokost. Är jag ond eller god? Är jag offer eller förövare? Eller är jag helt enkelt en människa som genom allt det jag varit med om lärt mig förstå att livet inte alltid är så enkelt att det kan ryckas upp.

I Ulla-Britt Wennerströms doktorsavhandling Den kvinnliga klassresan finns ett citat av mig där jag talar om den sorg jag känner över allt vad jag kämpat eftersom jag kämpat hela mitt liv. Men också en egen glädje och beundran över vad jag klarat av och tagit mig genom. Ibland när jag om kvällarna smörjer mina knöliga fötter tänker jag på kampen och talar vänligt till fötterna. Du har varit med om mycket du, säger jag medan jag klappar på vänsterfoten. En krigares fötter, en livmoders fötter. Fötter som ska bära hela den kropp jag äger, den kropp som är så klok. Inte fan vet generalskorna något om det.