Min allra första skrivmaskin var svart och hade otroligt höga tangenter med bokstäver i guld. Men min första bok, Ockupationsleken, skrev jag på en röd reseskrivmaskin som mamma mödosamt sparat ihop pengar till. Det var inte bara en bok jag hamrade fram på den. Jag sparade ständigt till frimärken för att kunna skicka in sådant jag skrev till olika tävlingar, tidskrifter och tidningar. Jag publicerade dikter i Lyrikvännen, Provins och BLM. Och skrev ett otal alster till Starlet, Mitt livs novell och Novelljournalen. De senare försörjde mig till stor del under min gymnasietid, gav pengar till skolböcker, inträde till danskvällar på James och Brännaborg, politiska skrifter och alla romaner jag ropade in på auktion.
Tangenterna på de första skrivmaskinerna var inte bara mycket höga, det gällde att ha kraft i pekfingrarna och hamra hårt, om orden alls skulle fastna på papperet. Det där sitter i, så gör jag fortfarande på min dator, fastän man egentligen knappt behöver nudda vid tangenterna för att den ska spotta ut bokstäver. Jag skriver ofta i den tysta läsesalen på Kungliga biblioteket i Stockholm och där får jag anstränga mig för att inte knacka på som vanligt, det hörs när jag skriver.
Till skrivmaskinen hade man färgband och de var dyra, så det gällde att inte skriva för mycket och att inte skriva fel alltför ofta. Men man kunde skriva både röd och svart text! Skrev man fel på ett enda ord så återstod dock bara att slänga hela arket och börja om från början. Men sedan kom ju Tipex, vilken lycka. En vit liten plastflaska med pensel som man kunde måla över orden med och sedan när det torkat gick det att skriva ovanpå.
Jag tyckte dessutom om historien bakom Tippex. En sekreterare irriterade sig på att det blev så mycket onödigt jobb när hon måste slänga och börja om helt början, då hon skrev fel eller när cheferna ville ändra i breven. På fritiden målade hon tavlor, kunde man inte göra som där, måla över detaljen som blivit fel? Hon försökte lansera idén på sitt jobb, men ingen nappade. Kvinna och sekreterare vad förstod hon? Till slut startade hon därför om kvällarna egen tillverkning hemma i köket. Tippex blev succé, den lågvlönade kvinnan blev rik på kuppen.
Det där var en utvikning, sådana är jag bra på. Men historien tilltalar mig, både att fortsätta kämpa för sina egna idéer i motgång och att rättvisan segrar. Den fattiga som ingen tror på visar sig ha rätt och får i slutändan kanske inte prinsen och kungariket, men i alla fall revansch och pengar. Så vill jag att verkligheten ska vara, men det är den ju alltför sällan.
Tillbaka till det jag ska berätta: Så småningom sparade jag själv ihop till en elektrisk skrivmaskin. En stor, grå apparat, ett mirakel, som bokstäverna bara rasslade iväg på och som hade inbyggd radering! Inte ens Tippex behövdes! Ja det var inte konstigt att jag var rädd om den, så fort jag slutade för dagen, trädde jag ett grått plastöverdrag över den.
Men karbonpapperen som man gjorde kopior med, de fortsatte hänga med. De var rätt dyra de med, så man använde dem många gånger, Till slut var det så många hål i dem av mina hamrande fingrar, att det knappt syntes vad det stod på kopian. Så småningom kom det visserligen en kopieringsmaskin till bokhandeln i Härnösand men ack så dyra kopiorna var.
Tänk alla noveller och dikter som skrevs på den där maskinen. Och några bokmanus som jag aldrig gjorde klart, som kanske ligger nere i källaren någonstans.
Den nya boken, Himlen bar inga moln, har jag skrivit på min Mac Book Air. En lätt maskin som varken behöver Tippex eller karbonpapper. Som följer mig vart jag än reser, som deleatar, klipper ut och klistrar in och på nolltid spottar ut så många kopior som jag vill ha, som på en sekund skickar manus till Ordfront eller till andra sidan jordklotet. Men jag hamrar fortfarande på den som om det vore en röd reseskrivmaskin från 60-talet. Tror på ordens makt gör jag också fortfarande. Vissa saker förändras. Andra inte alls.
