Det är kallt i vattnet, isar om fötterna, så där som det gjort hela sommaren. Jag ska snart långsamt gå i, sänka kroppen ned mellan stenarna, veta att hägern även denna dag kommer att bli skrämd, fälla ut sina breda vingar och flaxa iväg strax intill mig. Där nere vid vattnet, kommer tankarna, går, kommer åter.
Jag tänker på mamma som tyckte så mycket om att bada, som skulle krängt badmössan med plastblommor över sina permanentlockar och följt med mig ned i det kalla vattnet.
Jag tänker på tidningsrubrikerna om mamman och de tre barnen som dog i en lägenhetsbrand samma dag som de skulle vräkts därför att de inte betalat hyran. Vräkts. Tre barn. Jag tänker på när jag var barn och vårt hus skulle gå på exekutiv auktion därför att pappa än en gång lyckats dupera banken att ge honom ett lån som han söp upp. Det hade inte hjälpt att mamma gått runt till stadens banker och förklarat hur det var, bett dem att inte ge honom fler lån.
De skulle vräkas de tre barnen och mamman. Nu är de döda.
Jag tänker på R, som snabbt lärde sig mitt språk genom att läsa Kallifatides och Dostojevskij, genom att gå till biblioteket och läsa tre svenska dagstidningar varje dag. R som kan så mycket om datasäkerhet, som inte bara har en utbildning vi skulle behöva, utan mest av allt ett leende som det är svårt att inte bli glad över. Har? Eller hade? R som en fredagskväll denna sommar slängdes ut från boendet, togs ifrån sitt pass och kontokort. Som nu är så rädd, som inte äter, mest bara sover hos en av mina vänner.
Jag tänker på att jag denna sommar blev 65 år, att allt handlar om vad jag använt mitt liv till, vad vi alla använder våra liv till. Vad vi gör, gentemot dessa våra minsta. ”Vadhelst I haven gjort mot en dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig”. Orden från morgonsamlingarna, från söndagsskolan dånar ut över den snart hundra år gamla furan som av stormvinden böjer sig som om den skulle gå av. Men de gamla rötterna bär den ännu, tvingar den uppåt igen.
Jag går ned i vattnet, andungen som vant sig vid mig, som gärna simmar rätt nära, tittar på mig bortifrån vassen. ”Ingen simtur idag”, viskar jag, ”alltför kalla vindar blåser nu”. Just då kommer ännu en kraftig vind, tar tag i mig så att jag nästan blåser omkull. Jag faller inte, mina breda fötter griper tag om jorden, stenen. Nästan, nästan faller jag. Men bara nästan.
