Mitt manus är nu ett knapptryck bort från förlaget. Fyra år av ord och oro. Mina fingrar är ömma av ett oändligt antal bokstäver. Huvudet är som vanligt överfyllt av en ständig undran varför det blir som det blir, varför vi gör som vi gör. Alla de där människorna som finns bland mina bokstäver. Jag har skrivit och skrivit, strukit och strukit. Av 479 457 ord blev 86 332 kvar. Blev det de rätta som fick finnas kvar? Saknas några? Jag vet inte.

”Himlen bar inga moln så starka att de förmådde bära allt detta”. En del av den meningen kommer att bli bokens titel: Himlen bar inga moln. Ikväll, när jag nu snart slår igen min dator är himlen fylld av moln och av det vackraste ljussken som lyckas ta sig genom de där molnen. Och nu, nu klickar jag iväg orden.