På det här kortet är mamma ung och har hela livet framför sig. Jag vill tänka att hon är lycklig här. Att hon ler därför att hon snart ska få dansa som hon tycker så mycket om, att hon är fin i nylagt hår och höga klackar, att hon ler i glädje över att få vara fabriksarbeterska på Tobaksmonopolet.

Då mamma dog grät jag över allt som blev och inte blev, över allt jag önskat att hon skulle få av livet och som hon inte fått. När jag som mest grubblade över det frågade någon mig ”men tror du att din mamma kände så?” Och så upptäckte jag att nej det tror jag inte. Mamma, hon var glad över att hon nu bodde på Murbergsvägen, i en tvåa som hade rinnande vatten och badkar, en lägenhet där hon slapp frysa. ”Tänk vad bra jag fått det”, brukade hon säga, ”och jag har råd att köpa hur mycket karameller som jag vill.” Det tänker jag ofta på, det har jag lärt av min mamma. Förmågan att vara tacksam och inte ta saker för givna. Jag är tacksam över allt det jag fick – och emellanåt ledsen över det som inte blev som det kunnat bli.