En fängslande och fantastisk historia om bergets döttrar, om de olika villkoren för döttrar och söner Jag levde med alla människor i den här kollektivromanen som utspelar sig i Norrland under tjugo år av nittonhundratalet. Jag kände igen drömmarna om något annat, längtan efter gemenskap och ett liv bortanför hur andra tycker att man borde vara.

I somras läste jag äntligen den här boken som så länge legat på mitt nattduksbord. När jag väl börjat läsa förstod jag inte varför jag dröjt så länge. Det sprakar av liv och lidelse och jag hade inte tråkigt en enda sekund

Det är inte ofta jag precis läst en bok av den som får nobelpriset och det är inte heller ofta jag blir så positivt överraskad som jag blev i år. Alice Munroe drunknar aldrig i alltför många ord, hos henne finns minst en roman i en novell. Och i de där knappt förnimbara rörelserna, de små stegen som förändrar allt, händer något som gör att jag som läsare också förstår något hos mig själv. Brinnande liv! Lycklig den som inte redan läst den.